Som den självreflekterande människa Matti Aspvik är har han ofta undrat över vad som egentligen driver honom till att vara kristen, och han har kommit fram till att det inte bara handlar om en tillit till Gud, utan också om en tillit till sammanhanget.
– Och skillnaden mellan dem är inte så tydlig. Tro är också gemenskap, så det flyter ihop, säger han.
Under delar av sitt liv har han också haft sin depression som sällskap. Han beskriver den som en stor, svart hund som troget gått vid hans sida i nästan två decennier nu, och den har kommit med rädslor och utmattning. I perioder har han inte ens svarat i telefon då redan signalen känns anklagande. Någon ringer för att berätta vad han gjort fel.
– Samtidigt har jag känt mig övergiven för att Gud är så tyst. Det är som om min fru skulle bestämma sig för att inte prata med mig på fem eller sex år – hur tolkar man sånt?
Jag har känt mig övergiven för att Gud är så tyst. Det är som om min fru skulle bestämma sig för att inte prata med mig på fem eller sex år – hur tolkar man sånt?
Ibland har han också känt sig förkastad. Speciellt när han sökt Guds vilja i någon sak och trott sig följa den, för att sedan se att det enda som kommit ut ur det har varit ett misslyckande med långvariga konsekvenser.
– Då har jag bara slutat tro att något gott ens kan hända mig.
”Vi skapar ensamhet genom att inte prata”
Nu har Matti Aspvik skrivit en reflekterande bok om det här – I natt förlorade jag min tro. Men Han blev kvar. Den handlar om att våga ompröva saker man tidigare både trott och tagit för givet, och en existentiell och andlig ensamhet finns med genom hela berättelsen.
Matti har ofta anlitats som talare och artist, och han jobbade länge som ungdomsledare . Sedan år 2022 är han verksamhetsledare för KU.
– Så boken kunde lika gärna ha fått titeln Den tvivlande ledaren. Jag berättar ju rätt öppet om allting som svajat för mig.
Det är samtidigt en ärlighet som han värnar om, och då kommer den svarta hunden också till nytta.
– Jag vill inte gömma undan den eftersom den gett mig så många erfarenheter av både ensamhet och det hopplösa. Vi skapar ju sådant genom att inte prata om det svåra och det vi själva kämpar med. Det sitter folk i bänkarna på våra samlingar och alla bär de på något, vi kan inte bara ignorera det.
En av orsakerna till att Matti Aspvik skrev sin bok just nu var att försöka bryta den egna ensamheten.
– Jag har vänner som gått igenom liknande saker och jag hoppas att boken kan bryta någon annans övergivenhet och isolering.
Hur har ditt liv sett ut då den svarta hunden inte varit så nära?
– Det handlar mycket om att kunna kliva ur mina tankemönster och förstå att den bubblan inte är sann. Det kreativa har alltid varit viktigt för mig – musik, skrivande, fotografering och naturen är mina vägar tillbaka till livet. Att bygga om en paketbil till campervan blev en sådan glädjekälla. De senaste åren har jag sovit omkring trettio nätter om året i den tillsammans med min fru.
– En annan viktig del har varit studier och självrannsakan, att gå från att svälja en kollektiv tro till att äga min egen. Jag har upptäckt att min tro inte behöver bygga på ett ”vi och de”, utan att människor som tänker annorlunda kan ha väldigt mycket att ge. Det är också avgörande att dela den här resan med min fru och mina vänner – att få finnas för andra utan att själv stå i centrum.
Tron ger förklaringsmodeller till lidandet
Genom åren har Matti lyssnat på många människor som förlorat sin tro och som känt en omedelbar frihet då de lämnat sina kristna sammanhang – men som så småningom insett att de inte hittat något som ersätter den bärande grund som deras tro kunde ge dem.
– Tron fyller en viktig funktion för mig. Med ritualer, rytm, delaktighet, nåd, förståelse av mening och många förklaringsmodeller till lidandet. Jag kan inte leva utan det här fundamentet, och kanske hjälper det mig att acceptera Guds tystnad också – åtminstone lite grann. Min tro har alltid varit min innersta stomme och hur mycket den än förändras verkar själva kärnan alltid finnas kvar. Om mitt band till den kärnan skulle kapas nu blir det nästan som att dö.
”Min tro har alltid varit min innersta stomme och hur mycket den än förändras verkar själva kärnan alltid finnas kvar. Om mitt band till den kärnan skulle kapas nu blir det nästan som att dö.”
Många år av Guds tystnad ledde ändå till att han började tvivla på trovärdigheten hos både kristenheten och hans egna, personliga tro. Allt verkade mer och mer handla om försvar och förhandlingar.
– Jag försökte hålla ut, men mina inre motstridigheter blev svåra att bära. I mörkare stunder undrade jag varför Gud så ofta använde mig till att hjälpa och övertyga andra när det var jag själv som behövde just den hjälpen.
Ja, hur går depression och kristen tro ihop – drar de åt samma håll eller verkar de motverka varandra?
– Kan hopplöshet leva med hopp? Kan ångest leva med frid? Speciellt då man själv bär ett ansvar att uppmuntra människor om att Gud faktiskt finns där och hjälper ...
I den motstridigheten satte Matti igång en problemsökning hos sig själv och kom fram till att ”det är mig det är fel på och inte på Gud”. I längden blev det ändå svårt att acceptera och han började söka en väg för att kunna äga sin egen tro.
– Jag ville aldrig överge Gud, men nog min ohållbara gudsbild. Så jag tog risken att förlora min tro – för att kunna bevara den.
”Går det faktiskt att älska Gud?”
En av utmaningarna var att försöka känna sig älskad av Gud – och att själv lära sig älska honom. Enligt Matti är kärleken ett mänskligt fenomen som hämtas ur relationer där vi ser, hör och känner varandra rent fysiskt.
– Så att använda de begreppen, kärlek, och att älska, om en tyst och osynlig Gud blir något helt annat. Min upplevelse av Fadern landade i att han är den mest frånvarande pappan av alla.
Kärleken finns i Mattis liv för att han älskar sina människor och för att han själv känner sig älskad av dem – och detsamma gäller tryggheten. Han vet vad trygghet är eftersom han känner den i sin familj och ihop med sina vänner. När det gäller Gud får han inte grepp om hur de skulle kunna visa lika varma känslor för varandra. Där finns bara det inlärda sättet att gå på – att tänka och bekänna Guds kärlek, och då blir tron mest en förklaring.
– Våra känslor och minnen finns i kroppen och jag har varken minnen eller emotionella upplevelser av Gud. Eller kanske jag har det? Men isåfall har jag svårt att lita på att det var just Gud som var i farten. Min tro är ganska intellektuell.
Han kan se att både den kristna gemenskapen och hans egen roll i den har betytt mycket, men undrar ändå om det är samma sak som att faktiskt möta Gud. Kanske gemenskapen bara gett en bekräftelse?
Men du kan fortfarande tro på honom, trots att han aldrig svarar?
– Ju mer jag grubblar på min tro, desto enklare blir den. Gudsbilden verkar söka ett sätt att överleva i mig och den kretsar mer och mer kring det som är kärleksfullt och gott. Till exempel så förlorade jag min tro på helvetet som en evig plåga, men jag kan ännu tro på himlen – utan att i detalj behöva veta vad himlen är. För mig räcker det att tänka att det kommer att bli jättebra.
”Gudsbilden verkar söka ett sätt att överleva i mig och den kretsar mer och mer kring det som är kärleksfullt och gott.”
Det är inte fråga om några snabba, emotionella slutsatser. Matti lade ner en massa tid på att läsa om den väckelsekristna idén om just helvetet innan han insåg att att den bilden inte höll för honom längre.
– Tidigare trodde jag att vi behövde den gamla föreställningen av den eviga elden för att ens kunna tro på Jesus, men så är det ju inte alls.
Om att komma närmare kärnan
Matti undrar om alla hans omprövningar av tron har handlat om att komma närmare kärnan, där det finns frid. Den kärnan verkar alltid ha funnits där – oavsett hur intellektet förändrats. Enligt honom gör det Gud så mycket enklare och större, och idag tillåter han sig att ha just en enkel tro.
– Ännu är jag inte framme, men jag har ett mål i sikte och det är att mogna. Både i min bild av Gud och i den person jag själv vill vara. För tänk om tron faktiskt är sån – att det bara handlar om att känna genuin glädje och tillfredsställelse i att vilja göra gott åt andra? Helt utan baktankar och bekräftande publik.
