Elefteria ”Ele” Apostolidou, församlingspastor i Borgå, hade från början ingen storslagen plan på att göra en stor kampanj på sociala medier inför kyrkoherdevalet i Sibbo. Det började med att hon bokade en fotograf för att få nya foton på sig själv inför valet.
– Jag ville leka med färger och blev fotograferad bland de pastellfärgade husen i Gamla stan i Borgå. Då sa en vän till mig: Visst ska du ha en webbsida inför valet, nu när du har så fantastiska foton?
Samma kväll hade Elefteria Apostolidou gjort ett första utkast till webbsida, och senare samma vecka lanserade hon den.
– Jag ville att människor skulle veta vad jag står för.
Hon hade ett Instagramkonto, pastorpavift, där hon varit aktiv under sin tid som präst. Det kändes naturligt att synas där också inför valet. Valdagen var den 30 augusti. Från juni–juli blev hon aktivare med att komma med inlägg.
– Jag ville ha regelbundet innehåll. Varje måndag kom en hälsning från mitt valteam. Alltid efter måndagsinläggen upptäckte jag att det kom fler visningar på min hemsida. Då fattade jag att arbetet bär frukt.
Vad ville du förmedla för budskap?
– Min mission är att sprida vidare Kristi glädje. Livet är hårt, jag kämpar också själv med mycket. Det är stress och trötthet. Men jag låter mig inte definieras av det utan av den glädje vi har i Kristus, och jag ville på något sätt sprida vidare den glädjen. Jag postade en video med bloopers och märkte att den fick en massa gillningar. Då fattade jag att det är helt tillåtet för en kyrkoherdekandidat att göra misstag.
Hon blev inspirerad av Päivi Vähäkangas kampanj inför domprostvalet i Helsingfors stift.
– Päivis kampanjteam lekte mycket med hennes namn. Då tänkte jag: kanske jag kan hitta på något med mitt? Så kom jag in på spåret att använda mitt smeknamn, Ele, i olika sammansättningar. Ett av kraven för kyrkoherdetjänsten i Sibbo var att kyrkoherden har kommunikationsfärdigheter bland annat vad gäller sociala medier. Så jag tänkte: varför inte visa vad jag kan?
Det är alltid svårt att vara banbrytare, och i Borgå stift har man inte brukat göra kampanj på det här viset. Då kommer jantelagen: ”Täcks man nu göra det här?” Hur har du övervunnit den tanken?
– Jag bara tänkte att allt det jag gör, det ska kännas naturligt och äkta för mig. Jag trivs med sociala medier. Jag tänkte också: om någon inte tycker om det jag gör, då behöver den personen inte följa mig på sociala medier. Jag har kanske lärt mig att jag inte behöver vara alla till lags.
Hon tänkte också: ställer man upp i ett val, då får man föra kampanj. Hon har jobbat bara sju år som präst och är inte finlandssvensk.
– Jag hade inte tid och resurser att stå i ett tält i kyrkbyn eller annanstans i Sibbo och dela ut broschyrer. Om folk vill lära känna mig, hur ska jag göra?
Hon tror inte att man kan vinna ett kyrkoherdeval enbart genom att vara aktiv på sociala medier.
– Jag tror det är en kombination av orten, personen och kampanjen.
Hon är rörd och tacksam över alla som hjälpt henne, över sitt valteam, över alla som bett för henne. Arbetet har krävt mycket tid och möda, men det har varit värt det. Under kampanjen märkte både hon och valteamet hur många Sibbobor som faktiskt nåddes av deras budskap.
– Som kyrkoherde vill jag gärna fortsätta vara aktiv på sociala medier. Jag är medveten om att min vardag blir helt ny, med ett helt nytt ansvar. Men det skulle kunna vara fint att få visa för mina följare att jag nu kliver in i en ny yrkesroll som kyrkoherde. Men jag har ingen konkret plan för hur det ska se ut än.
