Klaus Härö visar dilemman i vården

I tidigare filmer av Klaus Härö om vår närhistoria har hans scenografer fått maskera bort trafikmärken, lyktstolpar och luftvärmepumpar så att allt blir historiskt riktigt. Hans nyaste film Hetki ennen valoa utspelar sig i nutid.

– Där var det bara att gå rakt ut på gatan och filma, säger regissören själv om omständigheterna kring filmen som hade biopremiär för en vecka sedan.

Hetki ennen valoa är berättelsen om Leni (Oona Airola) som föder ett svårt sjukt barn och Inka (Laura Birn) som blir barnets egenvårdare på barnintensiven i Helsingfors. Fotot av en slask­vinter kring Mejlans sjukhuskomplex i Helsingfors är kallt gråblått med fotografen Robert Nordström bakom bildhantverket.

Filmen är inte bara Klaus Härös första i nutid, den blir också en film som landar mitt i samhällsdebatten just nu, om nedskärningar i både vården, och de senaste veckorna också i frivillig­arbetet kring den.

Filmen är inte bara Klaus Härös första i nutid, den blir också en film som landar mitt i samhällsdebatten just nu, om nedskärningar i både vården, och de senaste veckorna också i frivillig­arbetet kring den.

– Förhandsförväntan på den här filmen kan vara att den ska vara en mer politisk film än vad den egentligen är, säger Klaus Härö.

Hetki ennen valoa handlar ändå om de minskade resurserna i vården. Regering och riksdag, i filmen återgivna enbart via nyhetsuppläsares röster i radio, antar en ny patient­säkerhetslag. Det utlöser en vårdstrejk.

Kritiska operationer på barnavdelningen skjuts upp. Små patienter står inför att skickas utomlands för att opereras. Vårdare i orange strejk­västar går med namnlistor och hotar säga upp sig om de tvingas till skyddsarbete. Över­läkare tar över och opererar själva.

Vårdaren Inka är ensamförsörjare med en egen skolgrabb därhemma som börjar irra omkring i kvarteren i förorten; hon gör extraskift på sjukhuset. Hur långt ska hon tänja sig? Och ska hon vara lojal med de strejkande som vill stoppa förändringarna?

I manuset av Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson avlöser många vardags­dilemman varandra: skuld, svartsjuka och den obönhörliga kontrasten till att livet härute pågår som vanligt. Allt rullar på medan bebisar varje dag någonstans kämpar för sina liv och mammor oroar sig så de går sönder.

I filmen går Klaus Härö inte in i de stora samhällsmekanismerna bakom varför vårdarnas arbetsvillkor är som de är, eller blir som de i framtiden ser ut att de kommer att bli.

Vi andra, friska härute går igen snarast genom exteriörbilden av pizzerian, där Lenis man Kari, trots sitt nyaste barn på intensiven, vill fira ett äldre barns födelsedag som vanligt med mys och presenter, med exet och den tidigare familjen.

Hetki ennen valoa – handlingen avslöjar varför produktionen håller fast vid det finska namnet – är med alla sina vardagliga hjärtsnörp en berörande och smått ångestfylld film att se. Det angstiga uppvägs, och fördjupas, av de många små ögonblicken av empati och klok erfarenhet inte minst hos de äldre och rutinerade vårdarna (Sari Siikander, Kaarina Hazard).

Berättarperspektiven blir lite utmanande av att filmen pendlar mellan två huvudpersoner. Klaus Härö säger att intensivvårdaren Inka under arbetets gång skrevs upp till att vara filmens huvudperson.

Ändå vi är alla som vårdkonsumenter beredda att ta mamman Lenis perspektiv och hålla med om hennes oro och krav på rättigheter, nästan ända in i scenen där hon erbjuder Inka pengar för att hon inte ska lämna deras dödssjuka bebis. Vilket på ren svenska moraliskt är – korruption.


Vad väntar du för debatt om den här filmen? Om vad?

– Jag vet inte om jag tänker så. Det är kanske en liten downer, eller platt fall, men den samhälleliga biten har inte tagit tag i mig så mycket som det personliga. Det skulle vara fint att säga att nu slår jag näven i bordet och nu ska vi alla ut och demonstrera. Men filmens styrka är kanske att komma bakom kulisserna och in på livet.

– Men det är odiskutabelt att de som jobbar i vården har bemötts illa, säger Klaus Härö. De flesta har något slags grundläggande empatisk läggning och tänker att det här är viktigt, men någonstans tröttnar man och brister om ingen ser det, säger han.

Klaus Härö är känd som kristen och en av våra toppregissörer med sin vardagliga gudstjänstgemenskap hos evangeliska Slef.

– Som värdekonservativ står jag kanske lite mera till höger än många andra i filmbranschen, säger han.


Handlar vårdaren Inka, som tänjer sig och ger det där extra, om något slags kristen moral?

– Det skulle jag inte säga. Det är kanske till och med en stereotyp att tänka att en kristen alltid är den som liksom blir sist kvar och diskar. Vi är kallade till en tjänar­mentalitet, men med urskillning. Du får inte bli utnyttjad och därmed kanske dum. Man behöver också kunna tänka klart och avslöja mönster och missbruk. Och man behöver heller inte bli kvar i en relation där man blir illa behandlad.


FAKTA: Klaus Härös tionde långfilm

• Hetki ennen valoa är Klaus Härös senaste film.
• Handling: Ett ungt par får ett barn med allvarligt hjärtfel under en vårdstrejk. Ska deras egenvårdare överge dem och barnet fast hennes egna krafter är slut?
• I rollerna: Oona Airola (Leni), Jussi Vatanen (Kari), Laura Birn (Inka), Mari Ranta­sila (Tuula), i övriga roller bl.a. Sari Siikander, Kaarina Hazard, Iikka Forss.
• Manus: Kirsi Vikman, Jimmy Karlsson Foto: Robert Nordström
• Regissören: Klaus Härö, 55, debuterade med sin första långfilm Elina – som om jag inte fanns (2003). Fyra av hans filmer har Oscarnominerats som Finlands bidrag, senast Fäktaren (2015). Klaus Härö är aktiv i den evangeliska rörelsen, men har utträtt ur den evangelisk-lutherska kyrkan.