Camilla Lif är kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, en församling som arbetar tätt intill tolvstegsrörelsen och står i den traditionen i allt de gör, allt från personalmöten till gudstjänster. Hon var en av talarna vid Stiftsforum i Tammerfors.
– Inte för att vi är alkoholister utan för att det finns en närvaro och ett mod i den rörelsen som även normalstörda behöver.
Hon tror på en församling som ger upp kontrollen och i stället öppnar upp för tillit.
– Ingen människa har nånsin blivit troende som en konsekvens av kontroll. Inte heller särskilt många har blivit troende på grund av gudstjänstordningar eller instruktioner.
En av de tillitsbaserade åtgärderna är att inte bygga vad man tror att människor behöver och vill ha, utan utgå från vad människor frågar efter och vill göra.
– Det måste börja i en hemkänsla. Att församlingen känner att kyrkan är deras. Det måste ske först, sen kommer initiativen.
– Hur kan vi göra så att människor får en hemkänsla? Många svarar tradition och igenkänning. Jag tror att det är tio procent sant. Resten handlar om värme och gemenskap och att man får äga rum.
I Katarina församling säger man till församlingsbor att de får äga och testa och känna sig välkomna.
– När vi har frivilliga som har starka åsikter får de verkställa dem tillsammans med lämplig eller olämplig personal, säger Camilla Lif.
Det finns ett område där kraven är extra höga. Det gäller predikan.
– Predikan läses igenom av andra innan den hålls. Jag brukar skicka den till tre personer. Det kan vara en musiker, en av kockarna, en pedagog, nån i kyrkorådet. De skriver till mig vad de tycker jag kan stryka, vad som är kyrkiska och vad som är bra. Det måste vara näringsrik förkunnelse som talar till den som lider mest den söndagen.
Vid veckomötet utvärderas söndagens gudstjänst under halva mötet, under andra halvan förbereds följande.
– Det är superviktigt att alla får komma till tals. Har man som präst hållit en lång, tråkig predikan, då får man veta det. Har man som musiker bara spelat musik skriven före 1920 får man höra det också. Var står det att man måste älska Bach för att får vara med? Det är inte vår gudstjänst, det är församlingens gudstjänst.
Också i Sverige hör man ofta att kyrkan behöver frivilliga för att täcka upp för krympande personalresurser.
– Det är som att fria till någon för att den ska kunna skuffa runt mig i rullstol när jag är 97. Vem vill gifta sig med mig utifrån det?
– Frivilliga ska erbjudas utrymme av den enkla anledningen att det är de som äger församlingen. Människor vill bli tagna i bruk.
Det här ställer väldigt stora krav på flexibilitet hos personalen.
– Har man inte det står man inte ut med att jobba hos oss.
Ett konkret exempel: Församlingen delar ut många låspluppar till frivilliga. Ibland misslyckas de med att larma på. Det kan innebära larmkostnader på 150 000 kronor (drygt 13 000 euro) per år.
– Det sätter vi på missionskontot, säger Camilla Lif.
De som har svårast att släppa kontrollen är präster, musiker och en och annan kyrkorådsrepresentant.
– Jag tror att det är samma hos er.
Hon läser bibeltexten om hur Jesus stillade stormen efter att själv legat och sovit på en dyna i aktern, medan lärjungarna runt honom var rädda.
– Varför är ni så rädda? Släpp rodret. Det finns en dyna i aktern och en massa frivilliga som vill lära sig segla.
"JAG TROR HON HAR RÄTT"
Kyrkpressen bad tre kyrkoherdar reagera på Camilla Lifs budskap till församlingarna i Borgå stift.
Johan Westerlund, kyrkoherde i Johannes församling i Helsingfors
– Jag tycker det var väldigt fint, jag tror att hon har rätt, men samtidigt är det inte så lätt att få att hända. Hon sa ju att det är svåraste för präster och musiker. Det skulle till exempel innebära en ganska radikal förändring i hur man förbereder predikningar.
– Hela grundgreppet, att det är församlingen församling, det är jättebra. Men det skulle samtidigt innebära en jätteomställning. Om man vill göra en sådan förändring räcker det inte med att personalen förändras, församlingen måste också förändras. Därför är det en ganska lång väg att gå.
– Men på tal om att vi behöver frivilliga för att vi inte har personal – det hör vi hela tiden också hos oss. Och det har utlovats lösningar på vårta problem på den fronten i trettio år, utan att något stort har hänt. Den frasen borde man glömma. När pengarna tryter hos oss har man istället gått in för att effektivera.
Daniel Norrback, kyrkoherde i Kristinestads svenska församling
– Min reaktion är: både plus och minus. Jag tror att det också behöver finnas trygga ramar. Alltför mycket frihet kan också leda till kaos.
Fanns det något som inspirerade dig?
– Jag har länge funderat att det skulle vara roligt att få igång gudstjänstgrupper i församlingen. Jag skulle vilja utvidga det och göra det ännu mer transparent.
– Men jag vill gärna ha kontroll över förkunnelsen själv. Det känns lite konstigt att ge sin predikan till andra och bara låta dem stryka rader. Det är som att lekmännen nästan får större kontroll än prästen. Klart att man gärna kan diskutera predikan, men man måste ha ansvar för den.
Tomas Ray, kyrkoherde i Vanda svenska församling
– Mycket av det Camilla Lif sa har jag hört förr. Jag har jobbat i en församling där jag hade en prästkollega som jobbade hårt för att frivilliga ska få egna nycklar. Det satt ganska dåligt i vårt system med bevakning. Men jag börjar förstå den personens sätt att tänka. Det handlar om ägande: vem är det som äger verksamheten, vem är det som är församling?
– Sedan tycker jag mig också höra här i Finland att man säger att vi måste få de här frivilliga så att vi täcker upp behovet som kommer i framtiden. Den poängen satt bra, där satte hon fingret på något viktigt. Men samtidigt måste vi också tänka på ansvar och professionalitet. Frivilliga kan göra mycket, men det kommer alltid en gräns emot. Man måste också värna om medarbetares professionalitet.
Hur känns tanken att du skulle skicka din predikan till tre personer som får göra strykningar och föreslå ändringar?
– Hmmm … Jag brukar skriva min predikan på lördag kväll, så det skulle förutsätta ett annat sätt att jobba. Kanske det skulle kunna gå?
