Nina är så besvärlig. Så sa Selinda Kihlman ofta om sin dotter, sitt äldsta barn, som föddes då Selinda bara var tjugoett.
– Jag förstod att min egenskap är oönskad och jag visste inte vad jag skulle ta mig till med den. Det var förvirrande, säger Nina Kihlman.
Hon var ett barn som kände sig rädd, och det fanns mycket rädsla mellan hennes föräldrar.
– Jag tror att min mammas utgångspunkt var att världen är en farlig plats. Den rädslan fanns hos mig redan i fosterstadiet. Sådana mönster kan uppstå i ett släkled och föras vidare. Min mamma hade själv en mycket svår barndom.
Nina Kihlman föddes år 1956 in i en familj med en pappa som haft ett förvrängt förhållande till alkohol och en mamma som kände sig mycket osäker. När Nina var fyra år debuterade hennes pappa Christer Kihlman med romanen Se upp, Salige!. Efter det var han författare på heltid.
Och han skrev självutlämnande böcker. När hela Svenskfinland läste om Christer Kihlmans bisexualitet och äktenskapsproblem i Människan som skalv diskuterades frågan inte i familjen. De var inlåsta i sin egen bubbla av osämja och olycka.
– Vi var inte en pratande familj. När vi satt hemma och hade det bra så lyssnade vi på Martin Ljung som Fingal Olsson och Gula hund med Hasse och Tage. Vi skrattade så vi vred oss och det var underbart, men vi pratade inte om det som pågick.
Det som berörde henne mest var egentligen inte boken och skvallret kring hennes pappa, även om någon skolkamrat någon gång kommenterade det. Hon och hennes bror påverkades ju mest av det som skedde inom hemmets väggar, och grälen blev värre efter att Människan som skalv utkom år 1971.
– Mamma fick nog läsa pappas manus och kommentera det, men hon var oerhört lojal. Jag kan fortfarande irritera mig på att han så starkt skriver ur enbart sitt eget perspektiv. När boken kom ut på Bonniers krävde de av Selinda att hon skulle skriva på ett kontrakt om att hon inte stämmer dem. Och det gjorde hon.
Familjen hade också fina stunder. Länge läste Selinda högt för barnen om kvällarna, om Christer var hemma satt han med och lyssnade.
– Vi hade sådana stunder också. Men de kändes mer som undantag.
”Jag kände mig aldrig accepterad”
Nina och hennes pappa hade mycket gemensamt. De tyckte om att läsa. Han rekommenderade böcker för henne och ibland diskuterade de dem tillsammans.
– Han kunde allt om fjärilar och mycket om insekter och djur. Han lärde mig plocka svamp. Det var roligt att gå ute med honom om somrarna, för han visste så mycket. Ibland kunde han vara väldigt underhållande. Och jag vet att han tyckte om mig, det kände jag på mig. När jag grälade med mamma brukade han vara på min sida.
När Nina Kihlman blev äldre kunde hon sitta och dricka vin med sin pappa. Det gjorde Selinda rasande.
– Jag tror att hon var svartsjuk på mig, även om hon säkert aldrig uppfattade det så. Jag tror också att hon helt omedvetet inte ville att det skulle gå bättre för mig än för henne. Om jag kom hem och hade skrivit en bra uppsats och fått fulla poäng avfärdade hon mig och blev nästan sur.
Selinda talade om för Nina med eftertryck att döttrar till stora författare aldrig blir stora författare, så att hon skulle förstå att det inte kommer att gå.
– Och det var inte för att vara elak, jag tror det hade att göra med hennes egna trauman och hennes otroligt dåliga självförtroende. Hon var väldigt trevlig och de flesta som känt henne har tyckt jättemycket om henne, men som mor var hon annorlunda. Jag kände mig aldrig riktigt accepterad av henne.
Som vuxen har man ett ansvar
Att skriva boken Familjen som skalv har för Nina Kihlman kanske varit ett sorts sista led i en försoningsprocess, ett försök att förstå och föra dialog med föräldrar som inte längre går att nå.
– Jag tänker numera att vi alla är människor och att vi alla kommer någonstans ifrån och försvinner igen någonstans, och lever våra liv så gott vi kan. När det gäller mina föräldrar tänker jag ofta att min mamma hade det jättesvårt ändå från första början. Inte har hon medvetet eller av ondska varit den hon var. Förutsättningarna har varit sådana att hon blivit en sådan människa. När man är barn kan man inte se det, men som vuxen kan man.
Som vuxen, tänker Nina Kihlman, har man också ett ansvar. Till det ansvaret hör att lära sig att förhålla sig till och hantera sitt liv, och de människor som funnits i livet, på ett mer moget sätt.
– Det gagnar mig inte på något sätt att hata dem eller racka ner på dem eller att inte förlåta. Det för inte mig någonstans.
Selinda dog i magcancer efter en svår sjukdomstid. På hennes dödsbädd förde de en dialog som berörde Nina mycket.
– Mamma sa: ”Under allt bråte har jag alltid älskat dig.” Det var en oerhörd gåva i den stunden. Då hade jag redan förmågan att se lite djupare in i min mamma och ta till mig det hon sa. Det betydde jättemycket för mig.
– Ibland frågar jag mig varför det är så svårt att älska. Det är ju det vi alla behöver.
Om att bli helare
Till det sorgligaste i boken hör de våldtäkter Nina Kihlman utsattes för som ung, och tystnaden kring dem. Hon berättade aldrig om det som hänt för sina föräldrar.
– Till en del berodde det på den allmänna uppfattningen på 70-talet, att det är offret som är skyldigt, att man medvetet eller omedvetet utsatt sig för situationen. Där fanns en enorm skam. Men det handlade också om relationen till mina föräldrar. Dessvärre hade jag inget förtroende för dem, det hade varit helt otänkbart att berätta om det som hänt.
Men det svåra för henne var inte bara att ta sig genom föräldrarnas ständiga gräl och de traumatiska upplevelser som drabbade henne själv. Hon kämpade också med känslan av att vara fel, främmande, att inte höra till, att vara rädd bland andra människor.
– Om man har en grundrädsla i sig så söker man inte kontakt. Då hoppas man kanske att någon annan ska ta kontakt i stället, men är samtidigt livrädd för det. När någon annan tagit kontakt med mig har det varit jättesvårt att svara an. Där har jag känt att det är något fel på mig. Jag skulle säga att det inte är gruppen i sig eller människorna i den som skapat utanförskapet, utan också jag själv. Som i Vem ska trösta Knyttet: ”Stig in och säg godafton så de ser att du är här.”
Själv fick hon hjälp av terapi. Vägen fram till att bli en helare människa vandrade hon tillsammans med sin terapeut.
– Hon var säkert den första människan jag hade förtroende för. Jag hade en enorm tur som fick träffa en sådan människa. Att gå i terapi handlar om att mötas, och det är i den punkten man kan komma vidare.
Har din uppfattning om ditt liv och dina föräldrar förändrats medan du skrivit den här boken?
– Jag tycker att jag blivit snällare – snällare gällande mina tankar om mina föräldrar, men också som människa. Det är som att det blivit luftigare omkring mig. Det är ganska skönt.
Den existentiella skräck hon burit på i hela sitt liv har också avtagit. Det är inte längre så himla farligt att finnas till och att umgås med andra människor.
– Det har varit en lång process, men den har varit bra. Nu känner jag mig lättare.
