Kyrkoherde Stefan Äng i åländska Jomala sitter i en av de arbetsgrupper av mest präster och teologer som arbetar med den nya kyrkhandboken för år 2030. Arbetet har pågått sedan våren 2025. I sin egen församling har Stefan Äng infört en del högkyrkliga element i mässorna, tända ljus, processioner och element som involverar flera i mässan. Det utesluter inte att mässorna samtidigt ofta har berömts i trakten för att vara nära och varma.
Hur blev du intresserad av liturgi?
– Under studietiden gick jag ofta till veckomässorna i Åbo domkyrka. Mitt intresse har vuxit fram vartefter. Det finns mycket under ytan; så här har man har bett i 2 000 år i kyrkan. Liturgin har utvecklats, men rötterna är väldigt djupa.
Din bakgrund och uppväxt är en lite annan?
– I gymnasieåldern var baptistförsamlingen i Närpes mitt sammanhang. Där var det väldigt fint att få vara som ung. När man i mera karismatiska sammanhang lyfter händerna i lovsång så är det inte så väldigt annorlunda än när jag som präst nu lyfter händerna vid altaret. Det är tillbedjan det också, bara lite mer strukturerat. Liturgin har man lite som ett stöd för en klängväxt; den är ett stöd för att växa.
Liturgin har man lite som ett stöd för en klängväxt; den är ett stöd för att växa.
Vem har lärt dig mest om liturgik?
– Präster i min ålder brukar väl säga Peter Halldorf... och sedan den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby (vid Linköping i Sverige) har en andlighet som har varit väldigt viktig, också deras respekt för den allmänkyrkliga traditionen.
Är det svårt att föra in nya liturgiska element i en församling?
– Man behöver förklara vad man gör. Men jag tänker att tiden i dag helt enkelt är mogen för det. Inför dem med lite lekfullhet och med ett leende och glädje så tycker folk ofta att det är ganska trevligt.
– Särskilt i advent, fastetid och påsk tycker jag man kan gå all in; i det mörka från skärtorsdagen till det ljusa från påsknatten framåt. Eller att hela församlingen på palmsöndagen går med kvistar i händerna och sjunger Hosianna,
– Vi lär våra konfirmander att korsteckna sig, och var och hur man gör det. Och många i mässan korstecknar sig.
Du valde att jobba med handbokens formulär för dop och konfirmation. Hur kan man förtydliga det kristna budskapet i dem?
– Vår kyrka har ganska sparsamt talat om Anden, fast man kyrkohistoriskt i både dop och konfirmation har betonat Andens verkan i våra liv. När man konfirmerar 15-åringar är det kanske inte så viktigt med en väldigt stark bekännelse av något slag. Utan mera att vi välsignar dem, och ber att Anden ska vara verksam i deras liv.
Vad vill ni säga tydligare om dopet?
– I dag utgår vi ju ifrån att nästan alla dop är barndop. Men en större andel som blir döpta är i dag är unga och vuxna, och det måste speglas i en handbok. En vuxen kan bära med sig saker i livet som gör att formuleringarna kan behöva vara annorlunda. Det kan av själavårdsskäl bli viktigt att man till exempel kan få avsvärja sig den onde. Tidigare har man ryggat tillbaka för sådana ord vid ett dop.
Måste nya element i liturgin vara grundade i gammal kristen tradition?
– Man kan absolut ha till exempel bönestenar och den typen av nya uttryck, det har vi också. Men det finns oerhört mycket man kan hämta ur traditionen. Man behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Vår kyrka här på gränsen mellan väst och öst får kanske också frimodigt titta på vad andra traditioner har gjort och kanske tillämpa och låna.
