Min familj deltog under 00-talet i otaliga familjeläger på Lekholmen och alltid med samma gäng. Varje augusti visste jag att vi skulle ut igen med Lekiskompisarna och vi kunde återupptäcka ön och alla lekar vi lämnat där. Vi var garanterat helt förskräckligt jobbiga för hjälpledarna att hålla koll på – vi tyckte oss veta allt och jag kan nog inte säga annat än förlåt till de stackars hjälpisarna som varit där. Men det mest hemlighetsfulla var nog det att vi inte hade någon aning om vad föräldrarna höll på med där på familjelägret – det var en välbevarad hemlighet som aldrig avslöjades.
Nu är jag äldre (tyvärr) och efter diverse besöksdagar var jag inte mycket ute på Lekholmen. Någon enstaka dag här och där, men mitt tåg rullade vidare och Lekholmens tågstation syntes knappt bland alla nya stationer.
Nu, många stationer rikare, något klokare och med en dotter i bagaget styrde jag mot familjelägret igen. Tåget gick tillbaka mot Lekholmen, byttes mot en båt och där var Lekholmen. Äntligen.
Ett kärt återseende. Det var som att komma hem till en god vän man inte sett på flera år, men där man ändå känner sig som hemma och vet alla skrymslen och vrån. Det viktigaste av allt var ju faktiskt att äntligen efter typ tjugo år få veta mer om de vuxnas programpass!
Vilken tur att jag har barn, nu har jag äntligen ett svepskäl att få reda på detta.
Nu då jag vet vad vuxenprogrammet gick ut på och såg hur roligt min dotter hade kan jag säga att ni garanterat kommer att se oss där nästa sommar igen! Men vad vuxenprogrammet gick ut på? Ja, det får du luska ut själv – vissa hemlisar ska vara hemlisar.
