På Storgatan i Jakobstad möter Matilda Åby från Larsmo KP med ett leende. Här, i Jakobstad, har hon nu bott ensam i 1,5 år. Just i dag, en lite blåsig dag i maj, har hon blivit utexaminerad som närvårdare. Att klara av att bo ensam, trivas i sitt eget sällskap, jobba och studera har inte alltid varit en självklarhet för henne.
Resan hit har varit lång och kantad av mörkare perioder, självskadebeteende och tider inne på psykiatrisk avdelning. År 2018 var Matilda i tidiga tonåren och började märka att något inte stod rätt till. Hon hade många mörka tankar och mådde allt sämre.
– Det finns väl ingen som mår riktigt bra i högstadieåldern. Men det här var ändå något annat.
Matilda började skada sig själv för att stå ut med de jobbiga perioderna. Självskadebeteendet blev något som följde med henne i många år och tog sig olika uttryck. I samma veva fick hon ätstörningsproblematik och kämpade med sin kroppsbild.
– Jag har aldrig upplevt att kraven och de svåra känslorna har kommit utifrån, jag har liksom inte blivit mobbad. Det har alltid kommit inifrån mig själv.
Skolkuratorn var till en del hjälp under högstadiet, men till största del kämpade hon själv.
– Min familj har alltid haft låg tröskel att kontakta vården. Foto: Maja Nordqvist
Första gången inlagd
Första gången hon var inlagd på avdelning var sommaren 2020.
– Min familj har alltid haft låg tröskel att kontakta vården. Om mamma skulle få välja hade hon nog ringt ambulansen varje gång jag hade ångest, säger Matilda.
På akuten i Jakobstad har Matilda och hennes föräldrar suttit många gånger. Ibland harhon fått bra hjälp där, ibland inte. Några gånger har hon skickats vidare till Vasa Centralsjukhus psykiatriska enhet, med avdelningsvård i Roparnäs i Vasa, och fått bo där i några dagar upp till två veckor.
– Avdelningsvård har aldrig hjälpt för min typ av problematik.
Vem är egentligen jag?
Något Matilda kämpat mycket med genom åren är problem i nära relationer och svårigheter i till exempel vänskaper. Hon har ofta fäst sig väldigt mycket vid andra, idealiserat dem och försökt likna dem. Det var svårt att veta och förstå vem hon själv var, och ville vara.
Sommaren 2020 hade covidpandemin brutit ut och de flesta av oss satt i karantän. Under den perioden hade Matilda hittat ett nytt kompisgäng.
– Det var den bästa sommaren i mitt liv, trots att jag till stor del var intagen på avdelning. Jag umgicks ständigt med mina nya vänner och inne på Roparnäs talade jag hela dagarna med dem i videosamtal. Det var första gången jag riktigt upplevde att jag lät min relation till någon annan bli min identitet. Tyvärr slutade sagan dåligt, då de nya vännerna plötsligt en dag lämnade henne vind för våg och sa upp kontakten.
”Det blev belastande för dem med min hälsa, vilket jag till viss del förstår. Men att de lämnade mig blev en vändpunkt i mitt mående. Innan det hade jag lidit av en sån där odefinierad tonårsångest, men nu började jag aktivt leta fel på mig själv.”
Samma mönster har följt henne i kärleksrelationer. År 2021 träffade hon en person som hon blev förälskad i. Det blev början på en stormig relation.
– Hen sa att det var viktigt för hen att bli tillsammans med någon som hade samma politiska värderingar. ”Säg de där värderingarna då, så har jag dom”, tänkte jag. Jag tyckte att jag hade hittat en perfekt person på alla vis och ville bara spegla mig i den personen. Jag trodde jag hade hittat mig själv, men jag hade bara hittat en partner.
Under relationens gång följde hon med sin partner i det mesta. Partner började en utbildning i Vasa, likaså Matilda. Partnern hoppade av och bytte skola, också Matilda. Hon beskriver det som en jobbig tid där hon inte alls visste vem hon själv var och rättade sig efter alla andra.
Diagnosen som förändrade allt
Många som mår dåligt söker svar på vad som är fel. Matilda nämner att hon alltid varit skeptisk till att, som hon benämner det, ”söka diagnoser”. Efter en lång tid av professionell hjälp nämnde en psykolog till sist en diagnos som hon kände igen sig i.
Borderline, även kallat EIPS (eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom) innebär att den känslomässiga regleringen inte fungerar som den ska. Personer med borderline känner starkare än andra, har stora svängningar i känslor och har svårt att hantera sina känslor.
Matilda fick diagnosen borderline för 1,5 år sedan. Att bli diagnostiserad sent är vanligt, eftersom kunskapen om diagnosen är relativt liten.
– Första gången den nämndes var 2022 på Roparnäs, men saken gick inte vidare. Jag ville inte heller vara den som söker diagnoser och var därför lite skeptisk till det. Men med tanke på det jag pratade om i min vanliga samtalsterapi borde de ha gått vidare med utredningen.
Då Matilda till slut själv frågade sin psykolog om hon kunde få mer information kring borderline togs utredningen upp igen. Tre månader senare hade hon diagnosen.
– Det kändes som en lättnad.
Att leva med borderline
Matildas känslor av ångest och depression kunde på loppet av 30 sekunder gå från verkliga tankar på att ta sitt liv till att en stund senare kännas avlägsna. Det var svårt att hänga med i alla känslor och att veta vad som var verkligt och inte.
Blev du rädd för tankarna?
– Jo. Speciellt i början blev jag det. Det är läskigt att gå från att vara självmordsbenägen till att känna sig normal igen på så kort tid. När jag väl kom fram till avdelningsvården förstod jag oftast inte ens varför jag var där, för då kändes allt bra igen.
Symtomen på borderline kan variera mycket från person till person. Vanligt förekommande är en överdriven rädsla för att bli övergiven, som i sin tur leder till svårigheter att lita på andra.
– Tidigare klarade jag inte av att vara ensam. Då mina vänner inte hade möjlighet att träffas tolkade jag det som att de inte tycker om mig och inte vill umgås med mig, och blev arg. Egentligen var jag rädd för att bli lämnad ensam med mina tankar.
– Jag förstår verkligen att det kunde vara svårt för mina vänner att ”hantera mig”.
De överdrivna känslorna är ofta svåra för omvärlden att förstå. En liten irritation känns som svår ilska och nedstämdhet känns som djup sorg.
På grund av de svåra känslorna kämpar många med borderline med självskadebeteende och/eller beroendeproblematik.
– Mitt självskadebeteende har alltid funnits med i bakgrunden under alla dessa år. Det blev ett sätt att komma bort från det jobbiga.
En ny terapiform
Matilda fick börja i DBT, dialektisk beteendeterapi, vilket är en specialiserad form av KBT (kognitiv beteendeterapi), som är utvecklad för att hjälpa bland annat personer med borderline.
– I DBT:n har jag lärt mig olika sätt att hantera de jobbiga känslorna när de blir för starka för att bemöta på ett hälsosamt sätt. Jag har fått ordentliga krisfärdigheter och lärt mig att inte tänka så svartvitt.
Samtidigt fungerar DBT-terapin som en vanlig samtalsterapi, där hon fått bolla känslor och analysera händelser regelbundet.
”Jag fick en kick av att shoppa impulsivt”
– Klarna borde verkligen förbjudas, säger Matilda halvt skämtsamt när vi diskuterar ekonomi. Den impulsivitet och beroendeproblematik som ofta kommer med borderline tog sig i uttryck i spontanshopping med pengar som egentligen inte fanns.
– Jag tog ett snabblån och började använda Klarna till fullo. Ja fick en kick av att shoppa impulsivt. Efter en tid hade jag skulder på 3 000 euro och jag var livrädd att berätta för mina föräldrar.
– Min pappa har alltid uppfostrat oss att vara självständiga och klara oss, både ekonomiskt och överlag i livet. Därför var det extra svårt att berätta för honom. När jag till sist öppnade upp om vad som hänt betalade han bort mina skulder och hjälpte mig. Jag är evigt tacksam för det.
Efter det här fick hon en intressebevakare från kommunen. En intressebevakare är en juridisk ställföreträdare som utses för en person som har svårigheter att sköta sin ekonomi och sina juridiska ärenden själv.
– Det var under all kritik. Det gick inte att få tag på henne, hon hade inget telefonnummer utan man var tvungen att skicka e-post varje gång man behövde pengar. Det tog jättelänge för henne att svara och ibland svarade hon inte alls.
Idag är Matildas pappa hennes intressebevakare.
Gud är tålmodig när känslorna skiftar
Kristen tro har alltid varit närvarande i Matildas liv, men inte alltid på ett hälsosamt sätt.
– Jag tror att jag hade hittat min tro mycket tidigare om det inte vore för den kristna miljön i Larsmo. Jag kände mig utanför för att jag inte kom från en kristen familj. Jag brukade oftasäga till nya personer ”jag kommer från Larsmo, men är inte laestadian”.
Hon berättar att hon ofta dragit alla kristna över en kam.
– Jag har alltid trott på Gud men inte tänkt att han är för mig. En kväll såg jag reklam om en ungdomssamling på Instagram och for på den.
Det var revolutionerande! ”Det här sög ju inte”, kom jag ihåg att jag tänkte. Jag kände mig inte det minsta utesluten eller utanför.
Eftersom hon är spontan och gör saker i faser kan hon ibland oroa sig för att också tron är en fas. Men att bekanta sig med Bibeln har gett Matilda en ny syn på sig själv.
– Bibeln har gett mig riktlinjer kring de svåra frågorna om min identitet. Jag har insett att Gud inte vill oss något ont eller negativt, utan bara ljusa saker. Speciellt förlåtelsen har talat till mig eftersom jag tidigare varit driven av ilska och haft svårt att förlåta. Det är en enorm tröst att Gud är så tålmodig.
Hur mår du i dag?
– Just nu mår jag bättre än vad jag gjort på länge, och jag vägrar tro att det är en slump att det hänt på samma gång som tron kommit in i mitt liv. Jag har en bibel i dag och har läst den, men jag känner hela tiden att jag inte vet vad jag håller på med. Jag kan inte ännu säga att Gud har tagit över mitt liv, men i alla fall har jag ett totalt förändrat liv jämfört med hur det var tidigare.
Har du något tips till personer som kämpar med psykisk ohälsa?
– Det låter klyschigt, men: tiden läker alla sår. Ge det tid.
