Catharina Östman hade inte planerat att skriva en bok om hopp.
– Men ämnet trängde sig på! Jag märkte att jag ville utforska vad hopp är, på ett djupare plan, bortom fromma förhoppningar om att ”allt nog ska bli bra”. Hopp är något som vi behöver särskilt när livet är svårt och situationer inte löser sig snabbt. Och just när det behövs som mest är det ofta allra svårast att vila i det. Det kändes inspirerande att skriva om det som samtidigt är svårt och viktigt.
Finns det något i ordets ursprung som säger något om vad hopp egentligen är?
– Ordet ”hopp” härstammar från lågtyskan och har funnits i svenskan åtminstone sedan 1300-talet. Det har ett dunkelt ursprung, och det tycker jag är intressant! Hopp kan inte krympas till något alltför förutsägbart. Vi skulle inte behöva hoppas om vi redan visste hur något kommer att bli. Att hoppas handlar om att låta sig utmanas till att öppna ett perspektiv framåt, bortom möjligheterna till kontroll, inne i det ännu dunkla.
Du reflekterar över vad hopp inte är. Vad har du kommit fram till?
– Hopp är för mig inte att passivt förvänta sig att allt ska ordna sig eller att utgå från att andra människor ska förändras. Hopp är inte att vända sig bort från nuet och de utmaningar som finns där. Hopp är inte en föresats och kan normalt inte förankras i förväntan om ett visst resultat under en viss tid.
Första meningen i en av bokens kapitel lyder så här: Hur ska man stå ut när det känns som om ett hopp man har aldrig uppfylls?
– Frågan är djupt mänsklig, och jag tänker att redan det att tillåta sig att känna vanmakt och otålighet och längtan efter förändring – i stället för att bara ”försöka stå ut” – innehåller ett frö av hopp.
– Frågan utgår från att man upplever sin egen känslomässiga verklighet och vågar förtvivla. Det som har blivit en öppning för mig är att inse att frågan är kopplad till en bestämd tidsuppfattning. Vi människor har alltid ett begränsat perspektiv. Samtidigt tänker jag mig att ordet ”aldrig” bottnar i en känsla och är en inbjudan att ta kontakt med den känslan: förtvivlan, frustration, bristande tillit. Den känslan behöver mötas i nuet, inte riktas mot föreställningar om framtiden. Den är akut!
Hur ska man möta agg och klagan?
– ”Sörj och gråt och klaga”, står det i Bibeln (Jak. 4:9). Det är knappast sagt direkt i psykologisk bemärkelse, men för mig har orden en befriande innebörd. Jag tolkar dem som att jag får bejaka mina känslor, sådana de är. Jag tror inte att agg och klagan behöver vara negativa i sig, som uttryck i stunden när något känns överväldigande. Men om man identifierar sig med offerrollen, om behovet att klaga och frossa i agg blir ett mönster som håller en fången, då blir det en belastning. Och tvärtom: en tillbakahållen klagan stjäl också energi. Klagan behöver ges vingar – på samma sätt som Psaltaren gör upprepade gånger, till exempel i psaltarpsalm nr 74: ”Varför, o Gud, har du stött bort oss för alltid?”
– När man upplever att livet eller andra människor har behandlat en illa, handlar det aldrig om ens människovärde. Det är viktigt att förstå. Och jag tänker att agg är en inbjudan att lyssna in ett behov som inte har blivit mött. Klagan och agg är inkörsportar till en djupare dynamik där öppningar finns.
Hur kan man stå ut med tanken om att något är outhärdligt?
– Tanken att något är outhärdligt är förstås rätt outhärdlig i sig själv. Men den uppstår inte bara ur intet, utan bottnar i en känsla: en känsla av förtvivlan och intensiv smärta. Den är kopplad till en föreställning om att framtiden inte kommer att vara annorlunda än nuet. När man tänker att något är outhärdligt är man i kontakt med en desperation, en oro inför vad man känner, en föreställning om utsiktslöshet. Något är ”för starkt”. I sådana lägen kan det finnas en öppning i att släppa tanken på hur länge det kommer att vara och i stället försöka våga finnas mera i nuet. Nuet kallar en bort från framtiden och in i den egna kroppen och känslan. En tanke kan bita sig fast på ett sätt som känns orubbligt, men hittar man känslan bakom, i nuet, kan något inom en börja röra på sig. I Grundtvigs psalm ”O liv, som blev tänt” talas om en tro som ”leder vår färd utmed avgrunders rand”. I det uttrycket förminskas inte utmaningen – samtidigt som den kopplas till en riktning: ”Från dödsskuggans värld till de levandes land.”
Hur ska man förmedla hopp på ett sätt som inte är lättvindigt?
– Jag tror att det i många situationer när människor har det svårt är viktigt att inte försöka förmedla något hopp, utan att möta den människa man har framför sig där hon finns. Att lyssna. Att förmedla det man hör henne säga. I ett autentiskt möte utan tillrättaläggande kan hopp sedan bli en biprodukt, något som föds bortom orden. Lättvindiga svar uppstår om man svarar innan man har lyssnat eller för att man inte har kapacitet att lyssna. Lättvindiga svar uppstår om man generaliserar och förenklar.
Varför kan vi människor uppleva hopp när vi uppriktigt delar känslor av hopplöshet med andra?
– Därför att vår ömsesidiga kontakt har en bärande kraft. Hopplöshet kan ofta vara sammanbundet med känslor av ensamhet eller att ingen förstår eller att ingen har upplevt detsamma som man själv. När vi får gåvan att dela känslor av hopplöshet, försvinner en del av laddningen i det och något nytt tar form.
Du skriver att ur brustna illusioner kan man vara nollställd och därför öppen för livet. Kan du berätta mera?
– När vi har starka förväntningar på att något ska vara på ett visst sätt, begränsar det lätt synfältet. Specifika förväntningar har sina rötter i vårt förflutna och kan förstås och omfattas med empati. Jag tycker inte att man ska döma sig själv för dem. Men i praktiken visar det sig ofta att de bygger på illusioner, det vill säga subjektiva inre bilder som inte helt har haft sin förankring i hur omvärlden är. Illusionerna blir tydliga när vi märker att verkligheten inte kommer våra förväntningar till mötes. När en illusion brister gör det ont men det kan bli en ögonöppnare. När jag förstår att det inte är jag som kan kontrollera hur livet ser ut och blir, kan jag hitta en ny ödmjukhet och mottaglighet för vad det har att erbjuda mig, sådant det kommer till mig. Bortom min egen förmåga. Där bor nåden.
Catharina Östman
– Född 1961 i Åbo, uppvuxen och bor i Vasa.
– Har gett ut sju diktsamlingar, en samling berättelser, fyra romaner, två tänkeböcker och har skrivit två psalmer i 1986 års psalmbok. En liten bok om hopp – tankar när tillvaron sviktar har getts ut på förlaget Libraria.
– Två euro av varje såld bok går till The Pocket Project, en internationell ideell organisation som arbetar med traumaläkning för människor som drabbats av krig och kriser, bland annat i Mellanöstern och Ukraina.
