Kristina Karlsson har alltid drömt om att få ett riktigt jobb med egen dator och telefon, men det har inte blivit av – förrän nu. Hon öppnar dörren till sitt första egna kontor på femte våningen i centrum av Vasa, där hon nu arbetar som erfarenhetsexpert för Kran rf – en lågtröskelmottagning för missbrukare.
– Det här är så stort, förklarar hon. Jag har inrett rummet själv och mina barn tar mig på mycket större allvar nu när jag har ett riktigt jobb.
De fem döttrarna har inte vuxit upp med Kristina och relationerna har många gånger behövts lappas ihop på grund av hennes kringflackande liv. När hon besökte magistraten för tio år sen med en kompis började de båda fnissa.
– Vi insåg att jag bott på över femtio adresser. Och efter det har jag ännu flyttat mellan både Sverige, Helsingfors och Nykarleby, plus mellan några bostäder i Vasa.
Men sedan Kristina blev nykter för fem år sedan förändrades allt. Nu har hon bott i samma lägenhet i flera år och säger att livet präglas av självrespekt och förlåtelse.
– Det känns så stabilt. Och jag kan sätta gränser eftersom jag äntligen känner att jag är värd något.
Langarna fanns hemma
Kristina Karlsson växte upp i Uddevalla. Som sexåring var hon med om en svår trafikolycka. Hon minns att hon vaknade upp på sjukhusets femte våning efter den stora operationen och trodde att hon var på ett roligt kalas.
– Jag fick blåa kryckor i present och var så lycklig.
Hemma var det tyvärr inte lika mycket glädje, både polis och ambulans kom ofta på besök och Kristina brukade be till Gud om att få flytta till en familj där det var mera lugn och ro. Hennes pappa var våldsam och när en styvfar kom in i familjen blev det mera alkohol, tablettmissbruk och svartsjuka.
Som elvaåring drack hon själv första gången.
– Langarna fanns ju hemma och jag och min bror stal också cigaretter från affären. Det kändes helt naturligt och normalt att röka och dricka. Och jag blev avslappnad och tuff av alkoholen, för livet var ju ganska kämpigt annars också. Vi blev mobbade i skolan då vi var så många syskon och så fattiga.
Som tolvåring blev Kristina omhändertagen, som trettonåring bytte hon fosterhem och som fjortonåring blev hon intagen på ungdomsvårdsskola – därifrån hon rymde. I flera år var hon efterlyst av myndigheterna, som aldrig hittade henne.
– När jag var nitton år hade mamma flyttat till Jakobstad och en dag kom hon till Stockholm för att smuggla mig till Finland. Då var jag redan sprutnarkoman. Jag hade hållit på med kokain och heroin, men min huvuddrog var amfetamin, och min jungfrusil tog jag som sjuttonåring. Ännu idag kan jag sakna den dämpande känslan av drogerna. Det var som att komma hem till sig själv när jag tog dem.
Samtidigt innebar drogerna att Kristina, som hon säger det, sålde sig till djävulen. Hon upplever att hon snabbt förlorade både självrespekten, integriteten och makten över sin egen kropp.
För att få pengar hade hon prostituerat sig och hon beskriver hur prostitutionen gått som en röd tråd genom hela livet – ända från det att hon rymde från ungdomsvårdshemmet tills för fem år sedan när hon blev nykter. Det har varit ett självskadebeteende, ett levebröd och ett beroende.
– Jag har haft ett par hallickar, men mest har jag varit min egen chef. När man är så sönder och trasig som jag varit kan det till och med kännas bra att någon vill ha dig så mycket att personen betalar för det. Man pendlar mellan självhat och att känna sig som en stjärna.
När det kändes som tyngst läste Kristina Bibeln och speciellt berättelserna om kvinnan vid brunnen och kvinnan som skulle bli stenad för äktenskapsbrott. Till kvinnan vid brunnen – som haft fem män – berättar Jesus om levande vatten. Och till äktenskapsbryterskan säger han: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.”
– Jag fick sådan tröst av de här texterna. Jag kunde duscha i jättehett vatten tio gånger om dagen, men när jag läste om vad Jesus sa till de här kvinnorna i Bibeln kände jag mig renad inifrån. Han påminde mig om mitt riktiga värde.
När Kristina kom till Jakobstad som nittonåring med sin mamma väntade en tid av nykterhet.
– Men jag hade ju svår abstinens där i början. Hallucinationer, ångest och kramp, och jag kunde varken äta eller sova.
Som att hjärtat stampades sönder
När hon var tjugo år blev hon gravid och två år senare, när hon fick sitt andra barn, började hon dricka. Pappan till det yngsta barnet fick vårdnaden om båda hennes döttrar, något som Kristina är tacksam för ännu idag.
– Han har varit helt otrolig och det är tack vare honom som barnen fick sin fina uppväxt.
Själv fick hon inte träffa barnen på sju år och hon förstår inte riktigt varför hon började dricka, men gissar att något i henne längtade tillbaka till det destruktiva. Samma mönster upprepade sig när hon var ensamstående med sina yngsta flickor.
– Min tredje dotter bodde redan hos sin pappa då och de yngsta var två och tre år gamla. Jag studerade på folkhögskola och hade hjälp av hemtjänsten och en stödfamilj. Men när barnen var borta började jag dricka och ibland också när de var hemma, medan de sov.
Till slut ville Kristina själv att de skulle bli omhändertagna, för deras egen skull, och hon minns det som att hennes hjärta stampades sönder. Hunden, katten och familjens fågel blev också omplacerade och Kristina gick med i Metodistkyrkan för att skriva sitt testamente.
– Det handlade om min begravning. Jag ville att alla mina flickor skulle få vara med om en värdig minnesstund och inte en begravning för ett socialfall. Och man skulle sjunga Du vet väl om att du är värdefull, som en hälsning.
Nu finns inte just det testamentet kvar längre, barnen har blivit vuxna och trots att mycket har hänt känner Kristina att de har en bra kontakt. De har haft regelbundna träffar genom hela uppväxten.
– Fast jag bott på över femtio adresser har jag bara tvingats avboka två gånger, under alla år.
Kristina har ofta känt sig arg och ledsen över stigmat kring alla som är annorlunda, och hon vet hur det är att känna sig utfryst ur samhället.
– När man bryter benen får man blåa kryckor i present, men när man dricker och är hemlös är det som att ha spetälska. Alla ryggar tillbaka.
Idag har hon tatuerat över ärren från sprutorna och senast hon tog droger var för åtta år sedan. Hon satt i ett kök i Jakobstad och sökte en åder, påverkad av alkohol.
– Jag har byggt och förlorat och byggt och förlorat så många gånger och den gången hade jag förlorat allt igen. Jag sa till mitt sällskap att det här är första gången som du ser mig injicera, men det är sista gången också. Och det var det. Den kvällen blev en vändpunkt.
När förlåtelsen kom
För fem år sedan var hon på ett behandlingshem och efter en vecka där dog hennes pappa, eller ”Morfar Sverige” som hennes döttrar kallat honom. Kristina hade bara träffat honom sporadiskt och deras samtalsämnen hade sällan varit så värst trevliga, men ändå kände hon något i själen som drog.
– Det var blodsbandet, jag fick akut ångest och kände att jag ville vara med på begravningen, så personalen från behandlingshemmet kom med mig till Uddevalla. Och det var där, när jag såg min pappa avliden som förlåtelsen kom.
Kristina kan inte förklara förlåtelsen. Hon ser den som en gåva och inget hon kan producera själv. Och den är djupt förvandlande. Hon hade aldrig kunnat förlåta förut, men märkte nu att hon också kunde börja förlåta andra människor, bland andra sin styvfar som slagit henne och gjort henne illa.
– På min styvfars dödsbädd sjöng jag och pastorn Du vet väl om att du är värdefull och där erkände jag att jag förlåtit honom. Efter det fick han ro och somnade in, berättar Kristina.
– Jesus säger ju att vi ska be för våra fiender, men min styvfar kändes inte ens som en fiende längre. När jag tänker på min honom nu så blir jag bara rörd, säger Kristina.
Då hon kom från behandlingshemmet för fem år sedan gav hennes dotter henne ett ultimatum: ”Ta dig i kragen, sluta dricka, skaffa dig ett jobb och en lägenhet. Annars vill jag aldrig mer ha med dig att göra.”
– Och det var då jag flyttade till Vasa och fick jobb. Först som telefonförsäljare och nu efter alla år som nykter erfarenhetsexpert. Då jag slutade med alkoholen slutade jag också umgås med människor som kunde dra in mig i allt möjligt. Dörr efter dörr började stängas, begären försvann och jag kände en befrielse.
Som nykter är det också mycket lättare att be, det är som om ett filter försvunnit.
– Nu ber jag direkt från mitt hjärta. Jag har sagt till Gud att han ska använda mig och det känns som att han gör det.
På kvällarna är det också skönt att lägga sig med gott samvete.
– Och tänka, jag har inte ljugit. Jag har inte stulit. Jag har funnits där för någon. Det är så här jag vill att min framtid ska fortsätta bli.
