Linda Finnbäcks, 39, första och hittills enda yrke är ungdomsarbetsledarens, efter att hon skippade teologistudierna och planerna på att bli religionslärare. Till det nya jobbet som ungdomssakkunnig vid Kyrkostyrelsen i augusti kommer hon ändå inte från ett jobb i kyrkan, utan från att ha varit socialhandledare vid yrkesinstitutet Prakticum.
Vad lärde yrkesutbildningen dig?
– Jargongen är förstås en annan än på Kyrkostyrelsen … På andra håll i landet finns det en donarkultur, men i huvudstadsregionen är det liksom akademiker man ska bli. Många tycker de har hamnat på Prakticum för att de inte kom in på gymnasierna, Brändö, Lärkan eller Tölö. De känner att deras familjer inte skulle vilja att de går här, att det inte är så kiva, men de vill inte säga det högt.
– Att jobba med muslimska ungdomar har varit sjukt lärorikt. Jag har inte träffat så jättemånga i mitt liv som har levt ut sin tro som de. Och de har ställt frågor till mig som kristen. Och så säger man att, öh, vi fastar nog också genom att skippa godis …
Vad fick dig in i kyrkans ungdomsarbete?
– Gemenskapen. Jag hade världens bästa skribaläger där jag fick uppleva något så bra att jag ville göra det igen. Vi blev ett tajt gäng varje onsdag på ungdomsvåningen i Borgå. Den teologiska biten kom in. Vi rörde oss också i frikyrkor och jag jämförde och funderade på vem som har rätt om dop eller frälsning. Hur många måste man få med sig som frälsta för att duga som kristen? Vila i nåd, eller vara ute på fältet; så och skörda? Vi var många som funderade på det där.
Det handlar väl om resultat? Värva unga till aktiva i kyrkan, eller bara finnas till för dem?
– En bra fråga. Man ska inte sticka under stol med Jesus och erbjuda sig som bara en mysig klubb. Men samtidigt dras unga i dag åt så många olika håll att kyrkan inte kan slita i dem. Men skribalägren är en naturlig inkörsport och dem borde vi borde flagga mera för. Vi kan inte bara lita på att folk kommer automatiskt eller att barn döps. Vi måste visa att vi finns, att vi är relevanta och har en bra grej.
Man ska inte sticka under stol med Jesus och erbjuda sig som bara en mysig klubb. Men samtidigt dras unga i dag åt så många olika håll att kyrkan inte kan slita i dem.
Dina mål som ny ungdomssakkunnig?
– I yrkesutbildningen jobbade jag för att lyfta donarnas status. Nu skulle jag vilja jobba för att bevara ungdomsarbetsledarnas yrke och marknadsföra det. De är donarna i stiftet och gör ett hårt jobb. Många kommer också snart att gå i pension. Och så skulle jag vilja göra en rundresa i alla församlingar och se hur de gör ungdomsarbete, ha markkontakt så att jag inte blir en byråkrat.
Varför slutade du själv som ungdomsjobbare?
– När mina barn var två och fyra satt jag med familjekalendern och såg att jag inte skulle träffa min familj ett enda veckoslut innan jul. Så när någon för fem år sedan ringde från Praktikum var jag inte sen att tacka ja till ett åtta-till-fyrajobb. Församlingsarbete är inte alltid familjevänligt.
Hur vet man i ungdomsarbetet när en säsong har blivit – bra?
– Man fastnar ibland på kvantitet, men ofta är det också kvaliteten. Efter många samtal vet man att en ung har fått den hjälp den har behövt. Det är guldstunderna, när någon vill prata om någonting den aldrig pratat om med någon om förut. Kvällspromenaderna, att följa någon till barnskyddet för att den inte vågar gå själv.Eller att bara sitta tillsammans och fundera på hur livet kan se ut.
– Vi behöver medvandrare som vill möta de brustna unga som har mycket i bagaget och kanske inte passar in någon annanstans. Det är inte alltid i första hand de coola kidsen som samlas i församlingen.
Linda Finnbäck
BLIR: Ny ungdomssakkunnig vid Kyrkostyrelsen.
FAMILJ: Sambo och två barn, sju och nio år.
INTRESSEN: ”Borde ju säga att jag läser Tomas Tranströmer på min fritid. Men det gör jag inte. Jag är ganska slö, men spontan.”
