Präster har ibland ojämn arbetsbörda, men det här är inte alltid lätt att tala högt om. Därför har Kyrkpressen för denna intervju talat med präster som får vara anonyma.
– I den församling där jag jobbar kan församlingsmedlemmar välja mig som präst för jordfästningar genom att fråga när jag har jour och sedan justera datumet enligt det, berättar en präst för KP.
I dagens läge handlar det ofta om att en präst får ett rykte om sig att vara bra på förrättningar – ofta jordfästningar. Tidigare, då det för en del församlingsbor har varit viktigt att ha en präst av ett visst kön, har det hänt att församlingsbor justerat sina förrättningsdatum enligt när en manlig präst har jour. Andra gånger kan önskemålen handla exempelvis om en prästs språkkunskaper. Begravningsbyråer kan också styra jordfästningar till vissa präster.
– Jag känner till problemet, men jag har ingen lösning, säger en person som KP talat med. Hen har upplevt en stor förrättningsbörda – framför allt när det gäller jordfästningar – jämfört med sina kolleger. Samtidigt säger hen att hen kunde ha justerat bördan, men inte har velat göra det.
– Att vara präst är för mig att betjäna församlingsmedlemmarna med det de behöver, har jag inte förrättningar är jag ingen församlingspräst!
Hen säger att det också ligger ett bekräftelsebehov bakom att tacka ja. Hen gillar att bli gillad.
– Det här är ett jobb man gör så mycket med sin personlighet. Om folk ringer till kansliet och hör att jag inte tar fler förrättningar, då ringer de mig direkt, och det är svårt att säga nej.
Men det kan leda till missämja i arbetslaget om arbetsuppgifter fördelas ojämnt. Många präster Kyrkpressen talat med efterlyser ett tydligare system, där man jämför arbetsuppgifter och förättningsbördor för att göra det mer jämlikt.
En präst vi talat med är en populär jordfästningspräst, och har blivit uppmanad att säga nej till folk som frågar hen direkt.
– Men om någon verkligen vill ha mig är det ofta så att vi har en relation. Jag är en tröstare, och det kanske känns i närvaron. Det är hemskt att säga nej till folk för att kollegerna inte ska bli avundsjuka.
Men för den här prästen handlar det inte bara om att många jordfästningar landar på hens bord, utan också om att hen upplever att hen har fler arbetsuppgifter jämfört med kollegerna. Belastningen blir för stor.
– Jag vill inte gå i väggen för att jag tar på mig sådant som är på andras bord. En rättvis arbetsfördelning är på kyrkoherdens ansvar. Problemet är att andligt anställda lyder under kyrkoherden, och kyrkoherden säger att det inte går att göra något.
– Jag älskar min församling och mina arbetsuppgifter och jag älskar att vara präst. Det är en så stor sorg. Jag kan inte göra något åt situationen och min chef gör ingenting, så jag måste ju byta arbete.
Några av de präster KP talat med återkommer till att problemet är församlingarnas snällhetskultur. Man vågar inte ta upp problem och orättvis arbetsfördelning, och det är svårt att bli av med en präst som inte fungerar i en församling.
– Jag förstår att domkapitlet inte kan lägga sig i hur en församling sköts – men de kanske inte borde prästviga alla som vill bli prästvigda. De säger ”det behövs alla sorters präster” men sedan prästviger de folk som inte funkar. Som präst måste du älska människor – på riktigt! säger en präst till KP.
Du har rätt att fråga efter präst
I församlingarna fördelas förrättningar (dop, vigslar, jordfästningar) oftast via ett joursystem. Tanken är att det ska bli rättvist på det viset – men som sagt kan församlingsmedlemmar kringgå joursystemet genom att kolla när favoritprästen har jour. En kyrkoherde skulle förstås helst vilja fördela förrättningarna utan att fråga medlemmen – men så står det inte i kyrkolagen.
Så här står det i kyrkoordningen (KO 3:15): ”En medlem i församlingen har rätt att få en kyrklig förrättning utförd av den präst i den egna församlingen som medlemmen önskar, om det inte finns några befogade hinder för detta.”
Lagen är tydlig vad gäller församlingsmedlemmens rätt, säger Mikaela Strömberg-Schalin, lagfaren assessor vid domkapitlet.
– Kyrkoherden har i sin arbetsgivarroll också ansvar för att församlingens präster har en rimlig arbetsbörda. Det är två skyddsvärda intressen mot varandra: församlingsmedlemmens rätt att välja präst och kyrkoherdens arbetsledningsansvar, säger Strömberg-Schalin.
Gunnar Grönblom, kyrkolagsexpert och tidigare notarie och stiftsdekan vid domkapitlet, säger att det här stället i kyrkoordningen är en gammal princip, som funnits med länge.
– Den går tillbaka till den gamla tanken om att kyrkans medlemmar har rätt att välja sin egen präst. Om det finns en församling och en präst blir det ju aldrig problem. Men i stora församlingar där man fördelar turer mellan prästerna kan det ibland bli besvärligt.
Den församlingsmedlem som frågar efter när en viss präst har jour för att kunna få just den prästen har alltså sin fulla rätt att göra det – och församlingen har skyldighet att säga när olika präster har jour, ifall turerna är fastslagna.
Prata med varandra
Mia Bäck, kyrkoherde i Åbo svenska församling, säger att den här frågan sällan blir ett problem i Åbo. Visst är det så att en del präster kan bli populärare än andra och få fler förrättningar. Men då måste man se på helhetsbelastningen och försöka göra det någorlunda jämnt i arbetslaget ändå.
– Med jämna mellanrum tittar vi också på hur förrättningarna är fördelade. Det tycker jag är viktigt: då kan man se dem, spela med öppna kort och prata med varandra.
Hon tycker det är viktigt att en präst som upplever en ojämn och orättvis arbetsbörda tar upp frågan med sin kyrkoherde.
– I vår församling undrar präster ibland om de gör tillräckligt – och då gör de alla mer än tillräckligt. Men det kan ju också hända att en präst faktiskt gör mindre än hen borde. Då tänker jag att om en präst inte har kapacitet att jobba den normala arbetsmängden, då kan personen inte få heltidslön. Det här är ju svårt i kyrkan för vi vill ju undvika alla former av konflikter. Men som kyrkoherde måste man ta upp det. ”Det här räcker inte för heltid! Om det här är det du klarar av, så måste du gå ner i arbetstid.” Det är obekvämt att säga det, men man måste. det handlar också om hurdan kultur man har i församlingen och hur öppet man säger saker.
Mats Lindgård, tidigare kyrkoherde i Borgå, säger att prästers arbete är av den karaktären att man aldrig kan uppnå millimeterrättvisa. Människor har också väldigt olika arbetskapacitet.
– Men om arbetsbördan blivit orättvis och en präst reagerar, då har jag vidtalat utomstående präster – till exempel pensionärer – för att ta hand om förrättningar.
Men samtidigt vill han också ta på allvar att församlingsmedlemmen har viss rätt att välja sin präst.
– Det är församlingsmedlemmarna som äger sin församling. Då får man också har synpunkter på vem man vill ha för släktens jordfästningar och dop.
På sätt och vis blir alltså problemet med prästers ojämna arbetsbörda olösligt. Men samtidigt framhåller Gunnar Grönblom att en präst har också många andra uppgifter, och det är kyrkoherden som leder och fördelar den totala arbetsbördan.
– Prästerna har en viss flexibilitet och frihet i arbetet som man velat värna om, men den friheten går också åt det hållet att man inte kan säga till församlingsborna: ”Antingen får du den här prästen eller också får du ingen präst alls.” För det skulle vara lagstridigt.
Öppenhet är viktigt
Heidi Juslin-Sandin är stiftssekreterare för personalvård vid domkapitlet i Borgå stift. Hon rekommenderar att församlingar kör med öppna kort och följer upp prästers arbetsmängd.
– Millimeterrättvisa blir det aldrig, men det är viktigt att ha en uppföljning där man ser hur mycket uppgifter det blir för var och en. Man måste försöka få någon form av rättvis fördelning.
Samtidigt påminner hon om att präster kan ha väldigt olika arbetskapacitet beroende på livssituation.
– Också därför är det viktigt att ha ett ledarskap där man kör med så öppna kort som möjligt. Ledarskap handlar också om att hjälpa prästerna säga nej. Det är inte alltid lätt, för församlingarna är arbetsplatser där man jobbar med människor och utan arbetstid. Det finns så många variabler som påverkar jobbet att det kräver både ett starkt självledarskap och ett starkt ledarskap för att bli hållbart, säger Heidi Juslin-Sandin.
