– Hur har allt blivit så kallt? Man går på gatan, träffar någon med en hund, säger att den är fin, frågar om man får klappa den, och går vidare. Det är allt. Var finns alla hjärtliga
och kärleksfulla människor? säger Nella, nyss fyllda 65.
Utanför lägenheten spirar sommaren 2026. Nella vill inte vara på foto utanför sitt hem, inte inne på gården, inte på stan där andra tillbringar sommardagar. Släktingarna förstår sig inte på hennes ensamhet, vänner har hon inte.
Nella bor tillfälligt i ett småhus, där hon skötte om den av föräldrarna som levde kvar längst, vakade på nätterna de sista åren, tog föräldern på små utfärder om somrarna. På badstränderna, i Sondby eller Kråkö, såg hon familjer med barn och barnbarn fira sommar på stranden och tänkte att så där kunde man ha det.
Sedan Nellas föräldrar har dött bor hon ensam. Från den senastes begravning står torkade blommor som minne i en vas.
Ensamheten ett miljonproblem
Närmare 1,5 miljoner finländare bor så här, i ett ensamhushåll. Att bo ensam leder enligt undersökningar ofta till att man överlag blir ensam också i livet.
För Nellas generation fanns årtionden då man sällan bodde ensam. Fram till 1990-talet bodde singlar ofta kvar hos sina föräldrar. Syskon, släktingar, vänner som blivit ensamstående kunde på äldre dagar flytta ihop och bo tillsammans.
Röda Korset kartlägger varje år ensamheten i Finland i en barometer. Den visar nu att 65 procent av finländarna känner sig ensamma eller utanför, åtminstone ibland. Känslan är starkast bland barn, unga och unga vuxna under 35, och är vanligare bland invandrare.
Kronisk kan ensamheten bli särskilt efter 50 och fram till pensionen. Av alla ensamma i den åldern säger över hälften att det har pågått länge, i minst ett år. Hela 17 procent av dem säger att de har känt sig ensamma i mer än tio år i sträck.
– Jag är inte rädd att vara ensam, för att någon skulle bryta sig in här eller så, säger Nella. Jag är rädd att jag ska bli tokig.
Hennes ensamhet verkar ha gått i arv. Hennes mamma och pappa jobbade på 60-talet hårt i treskift och fabriksarbete. Nella var yngre än sina syskon och när hennes mamma var på jobb kastades Nella ”hit och dit till olika tanter”.
– Mina föräldrar hade inte heller några vänner och hörde inte till föreningar.
I skolorna i staden, Kvarnbacken och Flickis, blev hon retad, som man sade då. Klasskompisarna kunde kasta hennes skolväska ut genom fönstret i snön. När Nella hade koncentrationssvårigheter i skolan frågade hälsosystern om det kanske användes alkohol hemma.
Att familjen hade det knappt gjorde det inte lättare. Nella försökte hänga med kompisarna till ridstallen kring stan, men hade inte råd att rida, utan fick städa i hästboxarna och kanske sedan rida gratis, nån gång.
Nella lämnade skolan när hon var femton men fick jobb i vården och utbildade sig senare vidare i socialt arbete. Sedan kom Kari, som hon gifte sig med, och tiden kring hans företag på landet. Barn som inte var hennes kom in i bilden och familjen renoverade ett hus. Med familj, företag och kunder skingrades ensamheten.
– Först då blev jag ju som alla andra; med man, barn och hem. Vi bodde vid havet, vi kunde åka ut med båt om vi ville.
Efter konkursen i den ekonomiska krisen 2008, och skilsmässan, var Nella mera ensam än någonsin. Barnen stannade hos exmannen och kontakten med dem har i dag kallnat. Nella
kom aldrig in i arbetslivet på nytt och är i dag sjukpensionär.
– Jag rasade samman totalt. Det värsta är att inte ha egna barn. Nu skulle jag så behöva ett vuxet barn. Men jag har ingen, säger hon.
Vänverksamhet i staden har hon varit med om. Men också där skulle de synliga i staden visa att de inte gick ihop med de osynliga. Nella
gick på kafé med vänvolontären – en gång.
– Och jag marrade inte, för att inte anstränga henne. Men så hade hon sagt till väntjänsten att vi nog inte blir vänner. Dumpad igen.
Hon har gått i stadens kyrkor, också flera frikyrkor, men tycker att de också är dåliga på att ta lyra på andras ensamhet.
– De lever själva alltid i par och säger att de ska be för mig. Men det har de gjort nu i femton år, men ingenting händer. Så jag börjar också fråga: var är Gud?
Trygghet också utan hemhjälp
Många ensamma söker inte hjälp, visar undersökningarna. Det klassiska, att hitta nya vänner genom en hobby, är fortfarande vanligt men också den siffran avtar. En av nio söker sig numera modigt till mentalvårdstjänster, sex procent går till läkare. Nella gått i terapi för sin ensamhet.
– Men jag behöver inte en psykiater, jag behöver en annan människa, säger hon.
I soffan hemma hos Nella sitter ändå numera Robert ibland. Han ska snart ska fylla 80. De har blivit bekanta på en singelträff vid familjerådgivningen. De har ett gemensamt projekt: att andra ensamma i samma situation som de kunde dela boende tillsammans.
– Kanske med egna sovrum, men gemensamma rum där man kan sitta och prata, och ställa upp för varandra. Det skulle inte behövas någon personal, säger Robert.
Församlingarnas diakoni i staden har sagt att kyrkan inte har möjlighet att skapa äldreboenden av det här slaget. Stadens riksdagsledamot har varit mera optimistisk och trott att välfärdsområdet kunde ta i det, eller åtminstone stöda dem som tar saken i egna händer.
En djupare sida av ensamheten är otryggheten när man blir äldre; hälsan sviktar och någonting oväntat kan hända.
Robert kommer utifrån skärgården men har under våren blivit ensam efter att hans sambo sedan över 30 år tillbaka nyligen gick bort. Han har syskon, syskonbarn och grannar, men alla är upptagna med sina liv. I byn där han bor blir gamla vänner också äldre.
– Och det blir lite ytligt med dem. Det gjorde nog hemskt ont i början att komma in genom dörren hemma, och inte ha någon att berätta för hur dagen har varit. Att dricka sitt kaffe ensam, eller sitta ensam om kvällarna.
Namnen i artikeln är inte personernas verkliga namn. Redaktionen förmedlar gärna kontakt.
