Det var en av de fattigaste gårdarna man har kunnat se i Finland i modern tid. En liten,
sliten svinhuslänga med några få djur. En kvinna slet med en skottkärra helt av trä,
också hjulet. En man knegade i skogen. Här bortom den sista vägens sista vägskäl hade ett barn, en sjuårig flicka, brukat klättra upp i vindsfönstret och med en ficklampa i mörkret skicka meddelanden till en kompis i en avlägsen granngård på andra sidan ett förrädiskt kärr.
I mörkret hade barnet gjort ljusblink till bokstäver och siffror och skrivit ner dem i ett blått, rutigt häfte, och uppfunnit den digitala koden helt själv.
Vi såg lågstadieskolan, högstadiet, gymnasiet i kyrkbyn, den tekniska högskolan i storstaden, och Nokialabbet tvärs över gatan, där flickan blev en av mobiljättens ledande kodingenjörer på 1990-talet. Sedd och möjliggjord hela vägen. Vårdad i sin begåvning av ett jämlikt samhälle med gratis utbildning.
Det är val snart – i höst i kyrkan, i staten på våren. En ny riksdag väljs om ett knappt år. En regering, en av de mer omdebatterade i modern tid, ska få sitt demokratiska betyg. Det politiska samtalet i ett land som för nionde gången utsetts till världens lyckligaste förs om att det ”inte finns pengar”. Att vi äter på kredit och lever på lån.
Nuvarande makthavare tänkte sig en mekanism som frigör pengar så att de som har ska ha ännu mera, och därmed kunna investera, handla och sätta saker i rullning. Men så funkade det inte. Vi har en rekordstor arbetslöshet och fortsatt stora minus i budgeten. Vi har också nu ett obehagligt sätt att ogenerat säga att en del när och andra tär.
Företagare, ägare och skattetoppar på skattedagen har blivit de som ”producerar och betalar”. Läkare, lärare, vårdare och poeter har blivit de som ”kostar”. Det är som i antikens Korinth där aposteln i episteln pekade på splittringen. Foten sade att den inte har samma intressen i kroppen som handen; örat att det minsann inte tänker vara öga.
Samhällskroppen är en känsligt balanserad organism, en delikat ämnesomsättning där vi alla behöver varandra. Alla bidrar. En klok familjerådgivare kan tyst vara en bästa resurs för bruttonationalprodukten genom att stödja diplomingenjören så att hon levererar i en börsnoterad exportindustri, för att hon mår bra hemma. För den investeringen betalar företaget ingenting.
Samhällets omsorg om alla gjorde att flickan på vinden kunde vara med och skapa en av de största ekonomiska uppvindarna i vårt lands historia. Annars hade hon hade ärvt sin mors träskottkärra. Någon hade till och med kunna kalla det hennes vackra kallelse.
Kyrkan sägs ibland vara som en stat i staten. År för år blir den bilden visserligen allt mera fel, men kyrkan står inför 2030-talet inför samma stora ekonomiska vändning som det världsliga. Efter sju feta år, med ett skattetrick som tillfälligt ökade kyrkans intäkter, väntar de magra åren.
Frågan är om kyrkan också ska att gå på modellen att spara sig fri. Skära ner, slopa, utelämna sitt folk åt egen flit, egna nätverk och eget öde. Eller ska kyrkan hitta sig en ny vision, ett kristet sätt att också praktiskt vara kropp i förändrade tider? Kyrkan är sen på bollen här, hög på minnen från fornstora dar.
