När Andreas Helenelund gick i lågstadiet sa läraren till hans pappa: ”Andreas har nog kapacitet för mycket mera än så.”
Det ”så” som läraren talade om handlade om att bli bonde, och kommentaren sa något om den inställning en del har om yrket: att det inte kräver så mycket.
Andreas Helenelund växte upp på ett jordbruk i Solf. Senare tog han och hans fru Sofia över hennes släktgård i Socklot. Den bestod av spannmålsodling, slaktsvinsuppfödning och skogsbruk, samt ett delägarskap i Ab Hällboda. Efter generationsväxlingen fortsatte allt ungefär som Sofias pappa byggt upp.
Men efter några år blev det skilsmässa inom den andra delägarfamiljen i Ab Hällboda, som idkade smågrisproduktion.
– De år som följde blev utmanande. Med några veckors förvarning ställdes vi inför att antingen ta över aktierna i Ab Hällboda och därmed ansvaret för verksamheten, som fysiskt var placerad på vår bakgård, eller avsluta den.
Två jobb och en lön
Beslutet blev inte lättare av att det var från Ab Hällboda Andreas Helenelund köpte smågrisarna för sin egen slaktsvinsuppfödning. Han behövde smågrisar, men hade samtidigt inte den kunskap som krävdes för att driva verksamheten.
– Jag hade tidigare inte, dumt nog, varit delaktig i smågrisproduktionen. Jag hade främst skött det administrativa. Jag hade i princip ingen erfarenhet av det och inget större intresse för det heller.
Men det kändes att han inte hade något val, så han övertog verksamheten trots att bolaget hade slagsida redan då.
– Som pappa och make med ansvar för familjens försörjning kan man inte alltid hoppa över där staketet är som lägst och göra det som känns lättast eller roligast.
Det första bönesvar han upplevde var att han lyckades hitta en ukrainare som hade erfarenhet av smågrisproduktion i Danmark, som han anställde. Han fick också mycket rådgivning från Österbottens Kött, vilket han är tacksam för. Ändå blev det svårt, för branschen är ekonomiskt hårt pressad.
– Tack vare det egna jordbruket fick vi mat på bordet. Dagarna blev långa. Jag hade i princip två jobb och en lön.
Till saken hör att produktionsresultaten inom svinbranschen gått framåt enormt mycket under de senaste tio åren. Kostnaderna stiger snabbare än priset, så man måste hela tiden försöka bli effektivare. Förbättringen har skett bland annat genom bättre genetik, effektivare arbetsrutiner och stora satsningar på djurens välbefinnande.
– Om man ska klara av att utveckla företaget ekonomiskt måste man ligga bland topp-25 – helst bättre.
Det här går ju inte!
Men hur hårt han än arbetade hängde han inte med i utvecklingen, även om utvecklingen gick åt rätt håll. Löner och räkningar blev betalda, men det blev allt svårare. Kassan sinade. Han insåg att det behövdes stora investeringar för att få upp produktionsresultaten tillräckligt.
– En fredagskväll i december 2019 ringde bokföraren. Budskapet blev väldigt konkret: det här går ju inte! Jag kände mig totalt uppgiven.
Den kvällen bad han en bön: ”Gud, är det verkligen meningen att vi måste ha kvar de här suggorna? Visa väldigt tydligt och fort hur vi ska göra.”
Följande måndag morgon ringde Österbottens Kötts vd (ÖK är ett av flera andelslag som har hand om anskaffning av slaktdjur till Atria) och sa att Atria hade ett behov att anpassa slaktvolymerna till marknadsläget och hade gått in för att betala en betydande ”anpassningsersättning” åt dem som frivilligt ville avsluta sin smågrisproduktion.
– Det var något som historiskt aldrig skett och sannolikt aldrig kommer att ske igen. Det kändes som ett konkret och tydligt bönesvar.
Andreas Helenelund kände sig hoppfull, men tvekade ändå. Grundproblemet kvarstod: utan egen smågrisproduktion hade de inga smågrisar till den egna slaktsvinsuppfödningen, som han ville fortsätta driva.
– Jag övervägde att sluta med djuren helt, men då hade jag behövt hitta en kompletterande inkomst. Jag var inte alls intresserad av lönearbete. Det kändes att om jag dagligen tvingades se på 3 500 kvadratmeter tomma svinhus skulle det vara ett misslyckande.
Det borde ha varit omöjligt
Men inom en månad kom lösningen.
– Jag ser också det som ett bönesvar.
Det fanns en annan smågrisproducent med bra kvalitet på smågrisarna som hade planerat att bygga ut. För dem var det bara att sätta grävskopan i marken, men de tvekade att göra investeringen, med allt vad det innebar.
– Vi skrev ett långt avtal med smågrisproducenten och avslutade den egna smågrisproduktionen inom ett halvt år.
På den egna gården satsade Andreas Helenelund nu på en ombyggnad av slaktsvinsuppfödningen enligt dagens standard, med toppmodern utfodringsanläggning.
– Ungefär vid samma tidpunkt då vi började fylla huset med djur igen startade kriget i Ukraina. Kostnaderna rusade i taket – men det var för sent att bromsa. Jag sover annars som en stock men då sov jag nog dåligt.
Men på något märkligt sätt blev inte kostnadsökningen ekonomiskt för tung. Köttpriserna steg långsamt. Den extra kredit han beviljats behövde han aldrig använda.
– Än idag förstår jag inte vad som hände, det borde ha varit omöjligt. Innerst inne vill jag tro att Gud ledde oss i det också.
Har allt detta förändrat din bild av Gud? Litar du mer på Gud nu?
– Det känns som en bekräftelse: att jag inte tror på något som inte finns. Åtminstone jag behöver få höra om sådana bönesvar, därför vill jag också berätta om mitt.
Nu efteråt känner han sig välsignad, och tror att Gud hade en plan med allt elände. Ekonomiskt har gården fått ett lyft, produktionen är bra och gården producerar antibiotikafritt och sojafritt (klimatsmart) griskött bland annat till Atrias premiumprodukter.
– Men det har tagit några år att få tillbaka arbetsglädjen. Det var oerhört nära att jag blev utbränd. Min fru fick dra ett tungt lass med barnen under de här åren. Min trötthet märktes bland annat så att jag var med taggarna utåt hela tiden och hade dåligt tålamod – och jag orkade inte med något nytt. Det tog till exempel jättelänge innan jag orkade installera Whatsapp på min telefon.
På våren finns bara möjligheter
För att återgå till vad läraren sa i lågstadiet: ”Andreas har kapacitet för mer än så.”
– Många har inte en aning om vad som krävs för att driva ett större och lönsamt jordbruk idag. Större djurgårdar har miljonomsättningar, precis som andra företag. Det krävs stor yrkeskunskap för att driva en gård och mycket av arbetet sker vid skrivbordet. Om man inte har koll på ekonomisidan blir det problem, för det är ekonomiskt mycket tajt att vara bonde idag. Det finns inte längre luft för att vara dålig på finanser.
När KP intervjuar Andreas Helenelund har han precis börjat med vårbruket. Han håller på med plöjningen men traktorn startade inte efter lunchen, nu väntar han på att en mekaniker ska komma till gården.
Han gillar våren.
– Våren är den bästa tiden. Det är som en nystart varje år. Ibland blir vädret en totalkatastrof sen på sommaren, och det är inte roligt att skörda efter ett dåligt år. Men på våren finns bara möjligheter.
Han har lovat spara lite plöjande för sin son, som vill fortsätta med det när han kommer från skolan.
– Jag skulle absolut rekommendera att bli bonde för mina barn. Det är ett mångsidigt och flexibelt yrke. Men de måste välja själva. Man kan inte lägga den pressen på dem, för det här jobbet kräver så mycket.
Andreas Helenelund
– Har sedan år 2013 drivit sin fru Sofias hemgård, som består av spannmålsodling, slaktsvinsuppfödning och skogsbruk. Till gården hörde tidigare också ett delägarskap (senare helägarskap) i ett bolag som hade 300 suggor med smågrisproduktion, Ab Hällboda. Numera har gården 2 300 slaktsvin.
– En slaktsvinsuppfödare köper ca 32 kilos smågrisar och föder upp dem till slaktvikt. Finland har efter Sverige den strängaste djurskyddslagstiftningen för produktionsdjur, men konkurrerar på samma marknad som uppfödare från Mellan- och Sydeuropa med slappare lagstiftning. Det här påverkar lönsamheten.
– Familj: Frun Sofia och fyra barn, varav den äldsta fyller fjorton och den yngsta är fem.
