Den 5 augusti 2009 träffade jag Tom Tiainen på hans sommarparadis i Öja. Då stod vi inför en nystart, en ny skoltermin för Tom som lärare på Bonusklassen i högstadiet i Kronoby.
För mig handlade det också om en nystart. Några dagar tidigare hade jag börjat på Kyrkpressen och Tom var den första personintervjun jag gjorde.
Nu träffar jag Tom igen. Nu är temat avslut. Tom blir min sista personintervju för Kyrkpressen. Han har redan varit pensionär i åtta år.
Tom fyller 70 år i november och gick i pension vid 61. Innan han gick intervjuade han några äldre pensionerade kolleger.
– Till min förvåning märkte jag att pensioneringen inte var någon lätt sak, speciellt för många män. Jag tror att de satt likhetstecken mellan livet och arbetslivet. När arbetslivet klipps av är det nästan som om livet också klippts av.
En av hans kolleger beskrev pensioneringen som en katastrof. Han berättade att han köpte bullar och återvände till skolan för att hälsa på under kafferasten. Alla tyckte det var trevligt att han kom. Så umgicks de tills klockan ringde och kollegerna gick till sina klassrum. Så småningom märkte han att kollegerna diskuterade det som gällde för dagen. Det var han utanför och måste gå därifrån.
Vikten av ett symboliskt avslut
Tom tror på vikten av ett ordentligt avslut.
– Jag har en gång lämnat en arbetsplats där avslutet blev hängande i luften. Man skulle återkomma, men det blev aldrig av. Det kändes illa. Man behöver en symbolisk handling – man samlas och dricker kaffe, säger tack och hej – som gör att man vet att nu är det bakom mig. Då kan man lämna det och vara tacksam för tiden som gått och gå vidare. Blir man hängande där i mellanrummet, så kan det bli en katastrof som för min kollega.
En dag kom en pensionär in på min förra arbetsplats. När han såg mig sken han upp: Äntligen någon som jag känner igen! Det förändras fort på en gammal arbetplats.
– Exakt. Jag har hört många andra säga samma sak. En gammal arbetsplats är en gammal arbetsplats, säger Tom.
När Tom intervjuat sina pensionerade kolleger insåg han att han måste ha en plan.
– Jag blir fort rastlös ifall jag inte har någonting att göra. Min hustru säger att Tom har varit så länge i skolan så han måste ha en läsordning. Och det stämmer. Jag tycker jag använder min tid rätt när jag följer den.
Behovet av att använda sin tid rätt ser Tom både som en styrka och en svaghet.
– Jag har svårt att bara sitta och njuta av stunden. Jag önskar jag kunde mer av det. Är jag trött på kvällen och zappar mellan tevekanalerna reagerar jag negativt efteråt. Jag har kastat bort min tid.
För Tom är väl använd tid att umgås med barnbarnen – det trettonde föddes förra veckan, måla i ateljén, jobba i trädgården i Öja och se på fotboll.
Han färdas till Jakobstad för att se Jaro spela.
– Det är lite underligt. Det började 1991 då jag var i Jakobstad som KPV-anhängare tillsammans med mina små barn för att se kvalmatchen mellan KPV och Jaro. Jag berördes av att speakern talade lika mycket svenska som finska. Jag tyckte det var välkomnande. Det liknade min situation hemma med en finskspråkig pappa och en svenskspråkig mamma. Vi talade båda språken. Följande vår for jag tillbaka och upplevde gemenskap. Nu ser jag matcherna med mina Jakobstadsvänner.
Bönesvaret överträffade förväntningarna
Tom beskriver det som något av en bönekamp innan han gick i pension.
– En församling ordnade matservering åt mindre bemedlade en gång i veckan. Året innan jag gick i pension tog jag kontakt och sa att jag skulle kunna hjälpa till. Jag tror att det handlade om att jag kände skyldighet att göra det.
Men när det närmade sig tog en människa från församlingen kontakt med Tom och sa att han inte kommer att trivas, han blir bara irriterad.
– Hon sa: Tom, du ska inte komma. Först tänkte jag att det var ju hårt. Men efteråt förstod jag att det var Guds ledning. Vi är skapta med vissa färdigheter och vissa intressen. Vår uppgifta är att odla dem. Vi behöver inte söka uppgifter bara för att tycka att vi måste vara till nytta någonstans. Bönesvaret var mycket mera än jag bad om.
Bönesvaret han fick var något han varit intresserad av hela livet men inte haft tillräckligt med tid för: Att syssla med bildkonst. Innan han slutade frågade Tom rektorn på skolan om han får göra en stor målning i skolan. Skolan var nyrenoverad och hade en massa tomma ytor.
– Han tyckte om idén och det hittades kulturpengar. Jag fick återvända till någonting som var bekant, men i en helt ny uppgift. Inte som lärare utan konstnär. Många av eleverna kände mig och vi samtalade när de gick förbi.
Det ledde till flera målningar i skolor i Kronoby och Karleby. Också Folkhälsan ville ha honom att måla i åldringshemmet.
– Året på åldringshemmet var på många sätt mitt bästa år. Jag var först tveksam till det, men ville ändå göra det för idén var så pass rolig. Jag oroade mig för lukten och ljudet.
Tom fick fria händer och vägkosten att det är lika värdefullt att umgås med åldringarna som att måla.
– Jag kände genast att jag var på rätt ställe. Det var lite rop, men det störde mig inte. Lukterna störde inte heller. Det var bara roligt att gå i armkrok till kaffebordet. Jag kom dit på förmiddagen, jag hälsade på alla, och många kom inte ihåg mig från dagen innan.
När Tom tog fram sitt staffli satte sig åldringarna på stolar runt omkring.
– Vi pratade om det jag målade om. Det var helt fantastiskt att få måla inför de här gamla människorna.
Fick Elia köttbullar?
Senaste vinter jobbade Tom med en egen utställning med motiv från Gamla testamentet som bestod av 25 målningar och några skulpturer.
– Den utställningen handlade om olika saker i Bibeln som jag inte riktigt begrep mig på som barn då mamma högläste åt oss från Barnens Bibel – sådant som jag ännu idag funderar på.
En av de tavlorna föreställer profeten Elia som blev skickad upp i bergen. Vid en bäck försåg korparna honom med bitar av bröd och kött.
– Som barn undrade jag om brödet var torrt och köttet segt. Eller var det kanske köttbullar?
Nu jobbar han på en målning av Marta. Möjligen kan den målningen bli den första i en serie från Nya testamentet.
Oförrätter kräver tid att förlåta
Det är lätt att intervjua Tom. Jag lägger bara fram texten i Kyrkpressens nummer 33 från 2009 framför honom så ger han sig in i ett resonemang om förlåtelse. Där läser han att han gjort bort sig och varit jobbig mot eleverna och att det sved i skinnet när eleverna berättar det. Han ger eleverna rätt och förklarar sig.
– Tänk om man alltid skulle ha möjlighet att förklara sig när man gjort bort sig. Ofta vill man hellre bortförklara. Men tänk om man på riktigt skulle kunna vara ärlig och säga att jag har gjort fel, och vad det beror på. Inte som bortförklaring, men för att man ska kunna radera det.
Tom tycker det är underligt hur gamla händelser ibland kan komma till ytan.
– När jag till exempel är ute och går, så kan någonting trigga tanken att där gjorde jag så där. Jag skulle ha kunnat göra det elegantare, på ett annat sätt. Men det är omöjligt att korrigera eller förklara nu, årtionden senare.
Hur hanterar du det då?
– Jag ser en andlig dimension i det. Det slutar som en tyst bön att jag skulle slippa minnet och att de som råkade ut för mitt beteende skulle kunna – jag vet inte om ordet förlåta är rätt – men kanske komma över det.
Att säga förlåt torkar inte bort en svår oförrätt, anser Tom. Till det krävs tid.
– Jag kan accepterar att du säger förlåt och jag förlåter dig. Men det raderar inte mitt minne och och kan förarga mig senare. I vissa fall kan det vara en andlig kamp att kunna förlåta.
Han tror att vi som kristna har inprogrammerat att vi ska vara förlåtande och kunna glömma direkt. Samtidigt är vi människor som alla andra och får kämpa med att på riktigt förlåta.
– Det finns oförrätter i mitt liv som jag innerst inne upplever att jag förlåtit men som jag ändå kommer ihåg.
När Ryssland gick in i Ukraina väckte kroppen minnen hos min pappa som var barn under Fortsättningskriget. Kan minnet sitta i kroppen?
– Helt säkert. Jag tror det är ett bra exempel. Vissa saker går inte att glömma. De finns i hela ens väsen, säger Tom.
Kan du, när du vet att du har sårat någon, också förlåta dig själv?
– Det är ofta svårare. Jag kan tänka mig att om en människa bad mig om förlåtelse för något han gjort mot mig för trettio år sedan skulle jag av hela mitt hjärta kunna säga att det ska du glömma. Det har jag glömt för länge sen. Men om jag vänder på saken så tror jag att jag har lättare att förlåta andra än mig själv.
Personen som minns händelsen för trettio år sedan, som du glömt, har burit på en skuld sedan dess?
– Just det, just det.
Men så säger Tom:
– Nu har jag talat tillräckligt. Vad säger du?
Tom blir Johans sista personintervju för Kyrkpressen. Han har redan varit pensionär i åtta år.
Johan: Jag känner igen mycket av det du säger. Man blir en föredetting när man lämnar arbetslivet. Det är en orsak till att jag fortsatt jobba varannan vecka de tre senaste åren. Men jag har också jag upplevt att jag haft en uppgift.
– Att man har en uppgift ska man inte förringa. Det är heller inte lätt att säga, säger Tom.
Men jag har också undrat om jag är en belastning för arbetslaget. Är jag för långsam och hänger inte med? Jag vill ju inte att kollegerna ska jubla när jag slutar. Medan jag funderade på det fick jag en oväntad uppmuntran av arbetsgivaren. Det uppskattade jag verkligen och det skingrade de tankarna.
– Kunde de förstå att du tänkt så?
Johan: Jag vet inte, antagligen inte. När mina kolleger kom till Monäs för min pensionsfest höll de så vackra tal till mig att jag rodnade ända ner i strumporna.
– Är det typiskt karlar, österbottniskt eller en kristen tradition att man inte kan ta emot komplimanger?
Johan: Jag tror det är mera ett finländskt drag. Medan jag studerade i Helsingfors hade vi en lärare som belyste hur vi tar emot komplimanger. Vilken snygg skjorta du har! Nåjo, det är nu nåt jag hittade på loppis. Varför inte bara säga: Tack! Jag har försökt ta det till mig, men bortförklaringen sitter djupt.
Och med ett tack vill jag nu sätta punkt. Gud välsigne er alla!
