Efteråt ser det ut som ett misslyckat maktövertagande. Aktivister startade ett uppror, men när allt kom till kritan uteblev det bredare stödet. Åtminstone för stunden.
I laestadianrörelsens Sions missionstidning hade prästen Vesa Pöyhtäri i början av året redan visionerat om ”en parallell kyrka i Finland, ett fristående stift med biskopar och tjänare som bekänner på det sätt som Bibeln lär”.
I mars installerade Risöhäll bönehusförsamling i Larsmo två pastorer, med rätt att bära prästkännetecken. De var laestadianförbundet LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enkvist och stålföretagaren Sven Grankulla.
Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand och stiftsdekan Mia Anderssén-Löf, tidigare kyrkoherde i laestadianbältet, reagerade omedelbart. Biskopen reste till Österbotten, stiftsdekanen skrev insändare och debatterade med utbrytarna på Facebook.
Konflikten med stiftet skulle ju vara bilagd. Efter en rapport 2024 om missnöje bland laestadianerna mot en allt liberalare folkkyrka öppnade biskopen för att kyrkoherdarna i norra Österbotten kunde ge bönehusen rätt till vissa egna nattvarder och andra förrättningar.
Därefter ansåg ändå en krets kring LFF-ledaren Stig-Erik Enkvist att nästa logiska steg var egna pastorer, eftersom det nu började finnas medlemmar i bönehusen som hade gått ur den evangelisk-lutherska kyrkan.
VIgning utreds i nästa bönehus
Enligt uppgifter till Kyrkpressen ska också Punsar bönehusförening i Ytteresse i Pedersöre ännu i år installera två pastorer. Till Kyrkpressen säger föreningens ordförande Jens Björkskog säger att allt fortfarande utreds. Men det finns kyrkolösa medlemmar som vill få sina barn döpta.
– Det är ett spel som går igen. De som har utträtt är inte många. Det motivet är bara ett medel för planer man satt upp för två–tre år sedan, säger Hans Snellman.
Hans Snellman har själv rötter i rörelsen och är en av de främsta kritikerna till att bryta sig ur kyrkan och bilda egna församlingar. Han är pensionerad polisöverkommissarie, lokal- och kyrkopolitiker i Karleby och medlem av stiftsfullmäktige i Borgå stift.
– Jag skulle drista mig att säga att största delen av medlemmarna inte accepterar den här utvecklingen, men inte vågar säga det, säger han.
Efter den omdebatterade pastorsinstallationen i Risöhäll var enligt Kyrkpressens källor följande steg en intern e-postkampanj i slutet av april för att få de mellan 6 000 och 7 000 finlandssvenska laestadianernas predikanter att offentligt stöda Risöhälls linje.
– Men där kom gränsen emot. Det fanns de som inte kunde stöda det, säger Hans Snellman.
"Predikanternas status är för stark."
Skapar också inre splittring
Öja ligger norr om regionens starkaste laestadianfäste Larsmo. Det är strålande försommarkväll och gräsmattorna lyser gröna mellan björkar utmed låga stränder. Hans Snellman pekar från sin gårdsplan ut innerfjärdens glitter mellan träden.
Hit till Öja kom laestadianismen först från sitt ursprung i Lappland, hit och sedan vidare söderut, säger han. Vid hemmamöten i gårdarna uppstod på 1950-talet en väckelse. Laestadianerna började bygga bönehus och grunda fridsföreningar för sitt andaktsliv, sin livsstil och för sina legendariskt stora familjer.
Nu sitter Hans Snellman, själv ett av rörelsens predikanters, Alex Snellmans, åtta barn, på verandan och ser rött i krisen kring utbrytarna.
– En liten grupp manipulerar folk systematiskt med ensidig information! Man ska vara stark då att stå upp och fråga: Vad håller ni på med? Har ni alls funderat på vart det här leder? säger han.
Den tidigare rätt slutna laestadianrörelsen har mjukats upp under de senaste tiotal åren. Nya verksamhetsformer har dykt upp, för unga, för kvinnor, inom musik och socialt hjälparbete.
– Under de senaste åren har man varit öppen för nya infallsvinklar och utvecklat verksamheten. Vi har haft mera gemenskap med kyrkans folk och andra kristna. Vi har alla samma trosbekännelse. Därför gör det här mig så ledsen, säger Hans Snellman.
Laestadianrörelsens inre schismer leder nu till att många i stället söker sig till andra bibelkonservativa sammanhang som Missionsstiftets två församlingar i Jakobstad och Karleby, eller till frikyrkor i trakten.
– Här är följderna. Man splittrar rörelsen, och från samma familj kan man söka sig till olika gemenskaper, säger Hans Snellman.
”Vad är nyttan med det här?”
Krister Mård från Pedersöre församling, och daglig chef på ett cateringföretag i Jakobstad, var på resa i Ryssland när bråket kring pastorsinstallationen hemma bröt ut.
Via Kirkenes i Norge hade han i sick-sack besökt tolv församlingar ända ner förbi Vita havet och tillbaka norrut, en resa på totalt 4 800 kilometer. Laestadianerna i Österbotten har gjort mycket praktiskt hjälparbete i den lilla lutherska kyrkan i Ryssland, men fokuserar nu mera på församlingsgemenskap och evangelisation.
Väl hemma igen väntade konflikten inom rörelsen i tio olästa nummer av lokaltidningen.
– Jag visste vad som stod i dem. Jag slängde hela bunten. Jag blev så ledsen. Vad är nyttan med den här debatten?, säger han.
– Debatten gör mig ledsen, säger Krister Mård.
Som många laestadianer i trakten har Krister Mård tunga förtroendeuppdrag i den evangelisk-lutherska församlingen. Han är ledande lekman i församlingsrådet, medlem av Borgå stifts fullmäktige och går till sammankomsterna i Flynängens laestadianska bönehus.
Också han har rötter i rörelsen med en ”ofantligt trygg uppväxt med sex bröder och sex systrar”. Börje Mård, hans pappa, var känd långt utöver fridsföreningarna och hann predika på över 100 platser i Finland med grannländer.
– Jag besöker bönhusföreningen mer än kyrkan, säger Krister Mård. Men går jag i kyrkan så är det i Pedersöre kyrka. Där är det underbart att komma in i, bara sitta där och ta in! Den känslan tror jag inte jag får uppleva någon annanstans.
Så Krister Mård lämnar knappast kyrkan, säger han.
"Om du tolkar att någonting i kyrkan strider mot Guds ord, så svara inte personligen för vad biskopar och kyrkomöte har beslutat."
"Situationen är explosiv"
Laestadianerna står ändå enade i sina knäckfrågor. Både utbrytare och mera moderata laestadianer är fortfarande emot samkönade äktenskap och kvinnor i prästämbetet, där den övriga kyrkan har valt andra vägar.
Situationen är ”explosiv”, säger personer med insyn och positioner i rörelsen. Även i andra bönehus följer man noga hur biskopar och kyrkomöte ska agera i den eldfängda frågan om samkönade äktenskap.
– Men diskussionen håller väldigt låg nivå, både från väckelsernas och kyrkans sida. Man konfronteras öppet och i media. Vi klarar inte av att på djupet ha en konstruktiv diskussion, allt från ärkebiskopen till bönehusföreningarnas representanter och predikanter. Men vi måste komma vidare, säger Krister Mård.
Både han och Hans Snellman ser som en utväg i krisen att kunna få nya teologer vigda till präster i kyrkan och i väckelserörelserna.
Samtidigt kunde man som de finska gammallaestadianerna ge avkall på sin linje att vägra samarbeta med kvinnor som präster, anser Hans Snellman.
– Nu binder man människor i deras samveten. Jag har sagt till unga att om jag var präststuderande så skulle jag prästviga mig direkt. Om jag tolkar att någonting (i kyrkan) strider mot Guds ord, så svarar inte jag personligen för vad biskopar och kyrkomöte har beslutat. Då är jag fri.
Predikanter med för stark status
Ett ledarskapsproblem verkar bubbla till ytan i fridsföreningarna. Man blir ofta predikant tillsatt av sin förening, ofta utan teologisk utbildning. Samtidigt är rädslan bland medlemmarna att tala emot ledningen stor, och laestadianpredikantens status är för stark, anser Hans Snellman.
– Så starka personer inom predikantkåren tar över och styr, utan några som helst befogenheter. Den utvecklingen skadar både kyrkan och fridsföreningarna.
