När jag träffar Daniel Särs vid ett strandcafé står han och ser ut över segelbåtarna som ännu inte lagts i sjön.
– Jag längtar ut på havet. Jag brukar segla tillsammans med familjen och min kusin.
Just nu kretsar hans tankar ändå mest kring andra frågor.
– Vad är min uppgift? Vilken är min plats på den här jorden? Och förstås, vad vill Gud med mig? Det är den ännu större frågan.
För Daniel Särs är frågan om var han hör hemma mer konkret än för många andra. Han föddes i Etiopien, troligen i området kring Addis Abeba, år 1985. Den exakta tidpunkten är okänd. Som det har berättats för honom lämnades han på ett barnhem, där han bodde tills han adopterades till Finland som tvååring.
– Min bakgrund är till stora delar okänd. Det har spekulerats i varför jag blev lämnad, men det är inget man kan veta säkert.

Daniels adoptivföräldrar fick höra att han var en livlig, glad och pratsam pojke. När han kom till Finland hade han mycket att säga, på amhariska. – När jag märkte att ingen förstod mig blev jag tyst. Men sedan lärde jag mig svenska rätt fort, och amhariskan försvann helt.
Uppväxten i Vasa
Daniels familj bodde i centrum av Vasa. Hans pappa var präst och hans mamma arbetade som barnskötare på sjukhuset. Han har också en syster som är adopterad från Etiopien.
Föräldrarna har alltid talat öppet om adoptionen, men för Daniel själv har hans bakgrund spelat en mindre roll. Adoptionen är en del av hans identitet, men något han sällan själv reflekterar över i vardagen. I vardagen påminns han om den ibland, till exempel när någon tilltalar honom på engelska i butiken.
– Då tänker jag att jag ser annorlunda ut.
Under uppväxten fanns både trygghet och utmaningar. Han hade ett nära kompisgäng som betydde mycket för honom. Skolan och den finlandssvenska miljön var i stort sett inkluderande, men ibland fick han höra öknamn.
– Jag fick tuffa till mig och lära mig att ge svar på tal. Om det blev bråk såg jag till att inte vara den som förlorar, säger Daniel och skrattar.
I gymnasiet stod det klart att han inte skulle bli fotbollsproffs. I stället började han fundera på vad han ville göra i livet.
– Jag fick ofta höra att jag var självreflekterande, och det styrde mig mot psykologin.
Vid 18 års ålder flyttade han till Åbo för att studera vid Åbo Akademi. Under studietiden gjorde han civiltjänst vid det kristna bokförlaget Fontana Media i Helsingfors.
Samma år träffade han sin blivande fru Mirjam.
– Jag sökte samhörighet och någon att knyta an till. Som adoptivbarn fick jag ett liv som någon annan hade valt åt mig, men henne valde jag att höra ihop med själv.
Paret gifte sig och reste kort därefter till Norge som utbytesstudenter. När de återvände till Finland föddes deras första barn.
Mot en egen tro
Tron fanns med från början. Daniels pappa och farbror var präster, och en annan farbror teolog. Den personliga tron har vuxit fram stegvis.
Under uppväxten blev KU:s familjeläger i Pieksämäki och olika kristna ungdomsläger viktiga, och där började tron ta form. I tonåren blev det tydligt att tron inte bara var något som tillhörde omgivningen, utan också honom själv.
Senare har hans tro ofta blivit som tydligast i det svåra. Under studietiden kom mycket på en gång: parrelation, familj, studier och framtidsval.
– Då kände jag ofta att allt var för stort för mig. Utåt sett fungerade allt, men på insidan hände det mycket. Fast många frågor saknade svar fick jag lita på att Gud har koll.
”Då kände jag ofta att allt var för stort för mig. Utåt sett fungerade allt, men på insidan hände det mycket. Fast många frågor saknade svar fick jag lita på att Gud har koll.”
Hitta rätt i arbetslivet
Efter studierna började Daniel arbeta som psykolog. Allt hade gått snabbt, och han visste inte riktigt vad han ville. Han arbetade bland annat på Kårkulla och vid Åbo universitetssjukhus, men kände sig inte helt hemma i rollen.
– Jag var mer intresserad av organisation och ledarskap än av klientarbetet.
Samtidigt växte en längtan efter något annat. Han bar på en dröm att studera i Storbritannien. Familjen, som nu hade två barn, flyttade till Skottland för ett års studier i ekonomi. Efter hemkomsten försökte han kombinera sin psykologbakgrund med arbete inom HR och organisationsutveckling.
Det visade sig bli svårare än han hade tänkt.
– Det var recession och jag saknade rätt erfarenhet. Jag var arbetslös ett tag, och det var riktigt tufft.
Vändningen kom oväntat. Under en skidresa i Ylläs blev han uppringd och kallad till intervju för ett jobb i Vasa.
– Jag tog en avstickare på vägen hem och fick jobbet.
Sedan dess har han och familjen bott i Vasa. Efter några år inom företagshälsovården gick han vidare till konsultbolaget MPS, där han arbetade med rekrytering och ledarskap.
– Till slut kom jag dit jag ville. Jag fick förtroende och kunde bygga upp min kompetens.
Med en fot utanför
Erfarenheten av att stå lite utanför har följt honom genom livet och påverkar både hur han ser på sig själv och på sin tro.
I dag blir det tydligast i relationen till de egna barnen.
– Jag kan inte berätta varifrån jag själv kommer.
Daniel lever ett rikt socialt liv, med ett starkt parförhållande och goda relationer till barn och föräldrar. Ibland kan han ändå känna sig lite utanför.
– Trots att jag trivs i mitt liv hör jag inte hemma här på ett lika självklart sätt som många andra. Jag känner mig inte lika självklart rotad.
Det här återspeglar sig i frågor han ställer till Gud i bön.
– Finns det en plan med att jag hamnade här, eller är allt bara ett sammanträffande?
Han upplever prestationskrav, utan att riktigt veta var de kommer ifrån.
– Jag kan känna otillräcklighet över att jag inte har brytt mig om saker tillräckligt, att jag inte jobbat tillräckligt hårt eller studerat tillräckligt aktivt.
Bönen ger inte alltid tydliga besked, men en trygghet att vila i.
– Jag kan lita på att jag är accepterad som jag är. Jag har ett egenvärde, för också jag har en far i himlen.
Daniel beskriver sig själv som en tänkare, och relationen till Gud som något som pågår i det inre. På senare tid har samtalet blivit mer konkret. I en svart anteckningsbok skriver han ner sina tankar, formulerar frågor och prövar möjliga svar.
– Jag skriver en fråga och bollar vidare.
För honom är tron ett pågående samtal där det viktigaste inte är att få svar, utan att ha någon att vända sig till.
– Oavsett vad som händer vet jag vem jag kan gå till.
Ett nytt skede
Daniel Särs har varit aktiv i Missionskyrkan sedan studietiden i Åbo.
– Jag sökte mig dit för att jag upplevde att den stod nära kärnan i Bibelns budskap.
Med åren har hans syn blivit mer nyanserad, men känslan av tillhörighet har bestått.
I Vasa har han och hustrun Mirjam engagerat sig i församlingens arbete med barn och unga. Samtidigt har en längtan vuxit.
– Jag har länge burit på en längtan att låta den andliga kallelsen få ännu större plats i livet.
Så småningom tog den konkret form. Efter tips från en pastor började han studera teologi vid Akademin för ledarskap och teologi, ALT, i Sverige. Han återvände till arbetet inom företagshälsovården på deltid för att få utrymme för studierna. I dag är han en del av församlingsledningen vid Missionskyrkan och predikar regelbundet.
Som ledare betonar han trygghet och öppenhet och vill att människor ska känna sig välkomna och sedda. Han ser tron som något som inte behöver vara färdigt eller entydigt.
– Vi måste inte ha svar på alla frågor. Vi kan förundras tillsammans.
Han vet inte exakt vart han är på väg, men upplever att riktningen är rätt.
Han tittar ut genom fönstret mot horisonten.
– Jag är en äventyrssjäl. Jag hoppas att jag en dag kan resa ut i världen, och att tron får vara en allt större del av livsresan.





















