Största delen av sitt liv har Amanda Nylund känt att Gud bara bryr sig om hela människor, sådana som aldrig behövt kämpa med sin psykiska hälsa.
– Jag har sett mycket och varit med om mycket. Många jag känner är trasiga barn och jag är själv ett sådant.
Men Gud förstår sig inte på människor med ett trasigt barn inom sig, tänkte hon. Inte sådana som hon, som haft ett liv som ofta känts tungt och kaotiskt.
– Samtidigt trodde jag på något vis att Gud fanns, men jag var arg på honom. Jag kunde be andra be för mig när jag mådde dåligt, men jag trodde inte att Gud skulle lyssna på mina böner.
Men hon tänkte mycket på Gud. Hon skrev mycket om Gud. Hon hade en massa bibelställen inom sig.
– Men det var ett kritiskt perspektiv, ett utanförperspektiv. Jag var arg.
Idag tänker hon att hon inte förstod vad förlåtelse är. Det kändes inte att kristendomen var för de trasiga – fast Jesus i Bibeln hela tiden söker sig till trasiga människor, trasiga barn.
”Det är ju inte de friska som behöver en läkare utan de sjuka.”
– Det är ju inte de friska som behöver en läkare utan de sjuka.
Kaos och mörker
Idag tror hon att Bibeln kanske bara går att läsa med hjälp av den heliga Anden.
– När jag läste Bibeln tidigare kände jag ”det här är bara skit” och så hittade jag ännu fler ställen att vara arg på.
Medan allt det här pågick skrev hon dikter.
Hon har alltid skrivit. Redan när hon var barn tänkte hon ”jag ska bli författare”. Det var den stora drömmen i hennes liv.
– Jag skrev väldigt mörka dikter. I min första diktsamling fanns ett diktjag som man följde med, det var en trasig människas väg mot självmord. Det var ett romantiserande av självmord, det var missbruk och kaos. Det slutade med att diktjaget upphörde att existera. Det är inget jag idag vill att någon ska ta del av.
Boken skulle utkomma i augusti 2023. Hon var lycklig. Hennes största dröm höll på att gå i uppfyllelse! Hon skulle äntligen bli författare.
Men parallellt med skrivprocessen pågick en annan process, som hade att göra med Gud.
Var började den processen?
– Året innan boken skulle utkomma hade jag tänkt mycket på vem Gud är. Folk frågade mig ofta om jag vill följa med till kyrkan och jag sa: Nej!
Men sedan en dag stod hon i Prisma i Jakobstad och samlade in pengar för Röda Korset. Då kom en ukrainsk tjej fram till henne och frågade om hon ville följa med till kyrkan.
Hon sa ja, och följde med tjejen till pingstkyrkan i staden.
– Jag var jättesur och satt längst bak med armarna i kors och gick ut och rökte flera gånger. Men jag tänkte att det är nånting i det här jag behöver. Så jag fortsatte att gå dit fast jag provocerade alla med min attityd.
Det var en känsla av att samtidigt befinna sig i ett mörker och känna sig kallad. Det var en kamp som pågick, känner hon nu, och undrar om den kanske pågått under hela hennes liv.
Hösten 2022 hade hon börjat vid konstskolan i Jakobstad. Hon målade en hel del helveteseldar.
– Jag behövde Gud, men jag kämpade emot. Jag kände mig så söndrig. Det kändes att om jag kommer till Jesus kommer han att lysa på mig så starkt att jag blir sönderbränd.
”Kan vi stoppa publiceringen?”
Samtidigt fortsatte hon med att ta hand om alla trasiga barn hon stötte på.
– Jag stöttade folk jättemycket och blev helt gränslös och utbränd gång på gång. För jag kan ju inte vara Jesus. Jag gjorde allt i egen kraft.
Men så i juli, en månad innan diktboken skulle utkomma, åkte hon med några vänner på en kristen konferens. Människor bad för henne.
Den femte juli 2023 kapitulerade hon.
– Jag hade haft en känsla av att jag inte kan ge över min konst till Gud, för han kommer att göra den tråkig. Jag tänkte att om jag blir troende börjar jag rita änglar eller så.
Ändå sa hon: Okej, nu vet jag inte vad som händer men nu vill jag ge allt till Jesus.
– Jag visste inte om jag skulle komma att göra konst mer efter det. Men nu efteråt märker jag att konst jag gör för Gud är så mycket djupare. Det som är både mörker och ljus blir så mycket intressantare än om man bara geggar på i mörker.
”Men nu efteråt märker jag att konst jag gör för Gud är så mycket djupare. Det som är både mörker och ljus blir så mycket intressantare än om man bara geggar på i mörker.”
Men boken – den som ”geggade på i mörker” – hade redan hunnit gå i tryck.
– Jag ringde till förlaget och sa: Hej, jag har insett att jag inte vill ge ut en bok som handlar om att vända Gud ryggen och ta livet av sig. Kan vi stoppa publiceringen?
– Och samtidigt tänkte jag: Vad håller jag på med? Det var det svåraste och självklaraste beslut jag någonsin fattat.
Tusentals euro upp i rök
Och förlaget sa att de förstod. De stoppade publiceringen. Som en del av sitt examensarbete i bildkonst brände Amanda Nylund upp 400 exemplar – hela upplagan – av sin allra första bok.
– Det var många tusen euro som gick upp i rök. Men det var det enda alternativet, för det var en så mörk bok. Den skulle ha lett till självmord bland unga läsare, och det var mitt gamla jag som skrev den.
Och så tänkte hon: nu kommer jag aldrig någonsin att bli författare mer.
Men så blev det inte. I vår kom hon ut med en ny diktbok, som utgavs av samma förlag som accepterade att den första boken var en omöjlighet.
– Jag tänker att om man vågar ge över saker till Gud blir det ändå rätt tillslut. Men man kan inte forcera det.
Många som haft det psykiskt tungt att fått upptäcka att Gud inte är en patentmedicin mot psykiska lidanden. Vad är din erfarenhet?
– Jag mår fortfarande dåligt till och från, men inte på det där bottenlösa sättet. Genom min tro har jag insett att jag har ett värde, vilket har lett till att jag har börjat ta ansvar för mig själv, och det innebär att jag mår bättre. Många tänker att antingen fixar Gud allt eller också bryr han sig inte, men man behöver ju ta eget ansvar för sitt liv också. Jag är fortfarande ett trasigt barn, men nu vet jag vems barn jag är. Den raden skrev jag också i en dikt i min nya bok.
Den störta skillnaden mot hur det var tidigare är känslan av att framtiden finns. Den tanken har också gett henne titeln till den nya boken Jag vill berätta för dig att framtiden finns.
– Jag kan ha mycket ångest fortfarande, men jag vet att det finns någon som har stigit ner till dödsriket för min skull. Så oavsett hur långt ner jag sjunker i ångesten så är han där och fångar upp mig.
Hon har också insett att hon har ett värde.
– Förr brydde jag mig inte om mig själv. Jag tänker att om Jesus har dött för mig, om jag inte är ett misstag, då måste det ju vara någon mening med att jag finns.
Hon tänker att omvändelseprocessen är snabb, men helandeprocessen är lång. Kanske den pågår ett helt liv. Och i alla dessa processer behöver man stöd.
– Själv bodde jag hos min farmor och farfar hela hösten efter omvändelsen, och pratade med dem om Bibeln och fick svar på mina frågor. Man behöver trygga människor omkring sig när man är ny i sin tro. Utan dem hade jag kanske fallit tillbaka i det gamla.
– Men för mig fanns egentligen inga alternativ.
”Jag kommer ju att finnas jättelänge”
Den gamla diktboken brände hon upp utomhus.
– Innan det hände hade jag en dröm om en plats. I drömmen var alla mina kompisar med och alla från kyrkan med: hela mitt liv förenades. Jag kan den utantill i detalj. Jag drömde att där fanns jättehöga tallar. Och i träden klättrade mina kompisar och jag skrek till dem: Ni kan falla, ni måste klättra ner! Och de ropade tillbaka att de är så stolta över att jag har klättrat ner. Och jag sa: Jag vill att ni ska förstå att det finns fast mark för er också.
När boken sedan skulle brännas upp åkte hon till platsen tillsammans med sin pojkvän och sin mamma. Det var han som hittat ett bra ställe.
– När vi kom dit såg jag tallarna jag sett i drömmen och fick rysningar.
Och så brände de upp en upplaga av en diktsamling, utomhus, vid en strand.
– Jag har så många runt mig som mår dåligt. Och jag vet att många tänker: den här berättelsen gäller henne, inte mig. Men den gäller faktiskt alla. Och Gud har inte bråttom.
Vad tänker du om din framtid?
– Jag landade för några dagar sedan i att jag ju kommer att finnas jättelänge. Jag har alltid tänkt att framtiden inte finns.
– Jag vet inte vad som kommer att ske, men jag vet att saker sker när de ska ske. Jag litar nästan naivt mycket på Gud nu. Jag tänker att om han varit med hittills kommer han att vara med i framtiden. Så jag tänker att jag kommer att ha utställningar och jag kommer att skriva böcker.
Och den första heter alltså: Jag vill berätta för er att framtiden finns.
– När jag skulle hitta på ett namn kom jag ihåg att alltid när mina kompisar stressar över något brukar jag säga till dem: Framtiden finns. Inte att den kommer att bli jättebra, men att den finns.
Den sista dikten i boken heter Jag ber för dig syster.
Jag hade en syn en natt
Jag såg en mörk värld och tre olika sorters människor
Den första sorten hade ett rött skydd runt sina kroppar
Kristi blod
över dem har döden ingen makt
Den andra sorten hade ett vitt sken runt sig
Det är dem vi ber för
Den tredje sortens människor syntes knappt alls
Det är de som ingen ber för, ingen ser
Mörkret gled rakt igenom deras kroppar
Obehindrat
Jag ber för dig syster
Jag kommer aldrig sluta be för dig
Amanda Nylund
– Född 1997. Bildkonstnär och författare från Nykarleby, numera bosatt i Kristinestad.
– Aktuell med diktsamlingen ”Jag vill berätta för dig att framtiden finns” (Boklund publishing 2026).
– Belönades 2023 med andra pris i Arvid Mörne-tävlingen för novellen Vinter i Österbotten och år 2014 med andra pris i Lilla Edith-tävlingen för sina dikter.
