”John Vikström var biskop och visade mig runt här när jag var ny”

Hur kom det sig att du blev med i kyrkomötet?

– Jag var musiksekreterare i Evangeliföreningen Slef och besökte i arbetet många olika orter och församlingar. Jag åkte runt och lärde barn att spela gitarr och ledde Evangeliska Ungas ungdoms­kör och så … Jag reste i Österbotten, Nyland, Åboland och på Åland, så någon tänkte väl att jag inte var helt okänd som kandidat.


Invald med första försöket?

– Ja, år 1982. Jag var 32 år gammal. John Vikström var biskop i Borgå och visade mig runt här när jag var ny.

– Inledningsgudstjänsten hölls då i den mäktiga domkyrkan. Jag hade inte haft så mycket att göra med den finska delen av kyrkan, och när vi satt i bänkarna och sjöng psalmer var det som om djupet i den finska folksjälen skulle ha höjt sig så det ekade upp mot valven, i lovsången till Gud. Det var mäktigt, tyckte jag.

”När vi satt i bänkarna och sjöng psalmer var det som om djupet i den finska folksjälen skulle ha höjt sig så det ekade upp mot valven, i lovsången till Gud.”

Om vi ställer nyckelfrågorna, kvinnor i präst­ämbetet och samkönade äktenskap, åt sidan en stund – utöver dem, vad har varit viktigast under de här åren för dig?

– Psalmboken. Det var 1986 den godkändes och vi firade nyligen dess 40-årsjubileum. Jag satt i psalmboksutskottets svenska sektion och vi jobbade hårt för att få hela paketet klart till november 1985 innan kyrkomötets fyraåriga mandatperiod skulle ta slut. Men det behövdes ett extra en dags kyrkomöte i början av 1986 i Helsingfors, där psalmboken klubbades av. Då visste jag att det här kommer att få en väldig betydelse för alla församlingar, som skulle använda den varje söndag. Det kändes meningsfullt.


Någon särskild psalm du än i dag kopplar till att du var med i det här arbetet?

– Det är många psalmer jag gärna sjunger, men jag har inte tänkt i de banorna.


Vi i medierna beskriver ofta dig som en i kyrko­mötets konservativa läger. Ser du dig själv som en konservativ person?

– Nej, inte överlag, inte så att jag skulle tycka att allt ska vara precis som det har varit. När jag tänker bakåt tror jag att jag ofta har velat förnya.

– Men när det gäller synen på Bibeln är min grundinställning att det inte är vi kristna som ska titta ner på den och bedöma vad vi gillar och inte gillar. Utan tvärtom, Guds ord säger hur vi – och jag betonar det – ska försöka leva. Det är inte lätt att i allt följa Guds bud. Och framför allt ska vi lyfta fram evangeliet om Jesus Kristus.

Har din ståndpunkt i de stora tvistefrågorna förändrats över tid?

– Nej, egentligen inte. Men jag har ju hört mycket om hur de berör många människor på djupet. De är inte bara teoretiska frågor. Vi behöver bemöta varandra respektfullt, oberoende av våra ståndpunkter.


Vad tänker du om regeln om kvalificerad majoritet i kyrkomötet? Det sägs att det gör kyrko­mötet trögt.

– Jag tycker det är bra att vissa frågor kräver stor enighet i kyrkomötet, särskilt när det gäller den kristna läran. I en del andra sammanhang som EU krävs det rentav konsensus. När man ska förändra stora viktiga saker, en ny psalmbok eller en ny bibel­översättning, är det viktigt att en tillräckligt stor majoritet är överens.


Har tonläget i kyrkomötet förändrats över åren?

– Just i svårare frågor har tonläget kanske blivit lite fränare. Men samtidigt finns det en strävan och vilja att föra ett respektfullt samtal.


Tänker du ställa upp för en period till i kyrkomötet? Om ett år måste du börja bestämma dig.

– Då får du fråga på nytt om ett år.


Göran Stenlund

GÖR: Kyrkomötesombud för nionde fyraårs­perioden.

FAMILJ: Fru Asta som har varit klasslärare, fyra barn och tio barnbarn.

INTRESSEN: Apologetik och sudoku.

KRISTEN TRADITION: Evangeliska rörelsen.