Maria var ensam, hon grät i sin förtvivlan då Jesu kropp hade försvunnit från graven. Hon trodde sig tala med en trädgårdsvakt. Men så hörde hon Jesus uttrycka sitt namn: ”Maria.” Och då visste hon. Det var sant! (Joh 20:11–18)
Det tilltalar mig djupt att Jesus kom till Maria mitt i hennes stora sorg och förtvivlan.
Han lät henne inte springa runt och söka honom, utan Han kom till henne. Han väntade inte tills hon hade samlat sig, kommit över den största krisen. Han sa inte: ”Oj, ursäkta, jag ser att du är upprörd. Du vill säkert vara ensam. Kanske det är bättre att jag kommer en annan gång.” Det räckte med ett enda ord. I fem bokstäver hör jag Jesus säga: ”Jag ser dig, Maria. Jag ser din smärta. Jag är här vid din sida. Du är inte ensam.”
Förtvivlan byttes till mening och hopp.
I våra kyrkor och gemenskaper stannar vi ibland hemma mitt i krisen. Vi vill inte belasta de andra med våra bekymmer, vi skäms för det som vi går igenom, vi orkar inte visa våra bästa sidor. Då är det väl bäst att vara borta, eller? Men vem ser då vår smärta? Vem ger oss hopp? Kan kyrkan vara en plats för tröst?
Var står du idag, vad bär du med dig? Var önskar du att Jesus skulle möta dig med värme och kärlek, säga ditt namn? För jag vill tro att det kan finnas liv även då vi bara ser mörker och inte ens kan ana ljuset. Det händer något då Jesus ser oss, då vi hör värmen i Hans röst, då vi blir omgivna av Hans kärlek. I den lilla stunden kan vi ana något bortom slutet.
”Jag ser dig, mitt barn. Jag ser din smärta. Jag är här, du är inte ensam. Det finns hopp.”
