Pastorsinstallation i bönehus i Larsmo väcker frågor

Som pastorer ska Sven Grankulla och Stig-Erik Enkvist sköta pastorala uppgifter som till exempel förrätta dop och nattvard.

– Där ingår sakramenten. Vi har tillstånd av kyrko­herden i Larsmo församling att fira nattvard utan att någon av församlingens präster är närvarande, säger Grankulla.

De barn som pastorerna döper och vars föräldrar inte är medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan kan inte upptas som medlemmar i den. De döps till bönehusgemenskapen.

– Behovet av egna pastorer har uppstått genom att vi inom väckelserörelsens församlingar har medlemmar som inte längre hör till den evangelisk-lutherska kyrkan, säger Grankulla.


Är ni bara pastorer för dem?

– Vi är pastorer för hela Risöhäll bönehusförsamling. Där frågar vi inte vem som är medlem i kyrkan eller inte. Och vi påverkar ingen åt något håll.

Enligt Roy Tupeli har Risöhäll bönehusförsamling cirka 800 betalande medlemmar. Inte heller han säger hur många av dem som inte längre hör till kyrkan. Av de nio laestadianska fridsföreningarna är Risöhäll den enda som kallar sig bönehusförsamling.

– Vi har ingen statistik på hur många som är medlemmar i både Larsmo församling och böne­husföreningen. Jag har heller ingen finger­toppskänsla på andelen. Vi har ett gott samarbete med Larsmo församling där många av våra medlemmar är aktiva. Det vill vi värna om, säger han.

Installationen av pastorerna kom som en överraskning för biskop Bo-Göran Åstrand. Den fick han reda på några dagar innan då han blev uppringd av Österbottens Tidning.

– Det var första gången jag hörde om den. Jag var förvånad för att vi har haft goda samtal med laestadianrörelsen. De har varit öppna med vad som är på gång och för två år sedan fick jag också ge synpunkter på deras utredning om framtiden. Nu uppstår en massa frågor som vi måste diskutera i efterhand.

Biskopen har frågor

Och det är inte bara biskopen som har frågor.

– Jag har blivit uppringd av medlemmar ur laestadianrörelsen som frågat mig hur de ska ställa sig till den här installationen.

”Jag har blivit uppringd av medlemmar ur laestadianrörelsen som frågat mig hur de ska ställa sig till den här installationen.”

För Bo-Göran Åstrand är det problematiskt hur kyrkan ska förhålla sig till pastorerna. För sex år sedan blev både Grankulla och Enkvist vigda till diakoner inom den inger­manländska lutherska kyrkan.

Kyrkan som har finskspråkiga rötter i Sankt Petersburgsområdet är numera så gott som helt ryskspråkig och har anhållit hos de ryska myndigheterna om att byta namn till Ryska lutherska kyrkan.

En diakon är inte heller detsamma som i Finland, utan i den ryska kyrkan en lekman som har vigts och getts en begränsad rätt att verka som präst.

– De är vigda av den ingermanländska kyrkans biskop Ivan Laptev för tjänst i kyrkan i Ingermanland. Laptev bär det andliga ansvaret för dem. Nu är de pastorer på vår kyrkas område utan att vi på förhand diskuterat vad det innebär.

– Laptev underrättades redan några veckor före installationen. Eftersom han inte gav någon respons sökte vi och fick bekräftelse på att han faktiskt var medveten om det, säger Grankulla.

Åstrand kommer att ha kontakt med Laptev i frågan. Åstrand uppfattar diakonerna för vad de är: diakoner i den ingermanländska kyrkan. Präster är de inte.

– Den ingermanländska kyrkan hör, liksom vi till Lutherska världsförbundet och vi respekterar varandras vigningar. Men det måste också vara klart när och på vilket sätt man samarbetar.

Sven Grankulla säger att Ivan Laptev är deras biskop i Ingermanland. Men inte i uppgiften i Risöhäll, för den församlingen tillhör inte ingermanländska kyrkan.

– När vi blev vigda till diakoner blev vi uttryckligen vigda till ordets och sakramentens tjänst i Ingermanlands kyrka. Nu har Risöhäll bönehusförsamling velat välsigna oss till uppgiften att vara pastorer. Det är ingen ny ordination, utan det var en installation där vi blev välsignade till en specifik uppgift.


Kan då vem helst bli välsignad till pastor i Risöhäll?

– I Risöhäll har man velat att de som ska förvalta sakramenten ska vara ordinerade till den uppgiften, säger Grankulla.


Och den fick ni när ni blev diakonvigda i Ingermanland?

– Den ordinationen gäller första hand den ingermanländska kyrkan, men också i Kristi världsvida kyrka.


Det är väl en biblisk ordning att man har en förman som man är ansvarig inför?

– Det finns en sådan tradition och den är bra. Jag har definitivt ingenting emot ordningen med en biskop. Men biskoparnas uppgift och kyrko­strukturen har varierat under kyrkohistorien.

Den odramatiska installationen leddes av predikanten och pensionerade verksamhetsledaren för LFF Per-Ole Hjulfors, assisterad av fyra andra lekmän.

Under installationen svarar Sven Grankulla och Stig-Erik Enkvist jakande på frågan om de vill ”förvalta detta ämbete rätt och troget i enlighet med Guds ord och vår kyrkas bekännelse”.

– Må Gud den allsmäktige hjälpa er att hålla det ni lovat. Risöhäll bönehusförsamling har kallat er till pastorer. Med den fullmakt som Kristi kyrka enligt Guds vilja har gett oss insätter vi er i detta ämbete i Faderns, Sonen och den helige Andes namn, säger då Hjulfors.

Hjulfors ger dem också rätten att nu bära stola med hänvisning till en gammal kyrklig tradition. Också det ser Åstrand som problematiskt.

– Vår kyrka känner bara till att biskopen kan ge rätt att bära stola. Att som pastor bära stolan så som Hjulfors framställde saken kan inte kännas igen av vår kyrka. Knappast heller i den ingermanländska kyrkan för också där, liksom hos oss, regleras det noga vem som är pastor och vem som är diakon, säger han.

”Ett missförstånd”

Inom Risöhäll bönehusförsamling ser man ingen dramatik i installationen. Enligt Tupeli handlar det om ett missförstånd.

– Eftersom det inte skett någon förändring i vårt förhållandet till den evangelisk lutherska kyrkan trodde vi inte det skulle bli sån uppståndelse kring det hela. Vi är en förening och har juridiskt ingen anmälningsplikt, men i gott samarbete kunde vi ha med facit på hand ha meddelat om det tidigare, säger Tupeli.

”Vi är en förening och har juridiskt ingen anmälningsplikt, men i gott samarbete kunde vi ha med facit på hand ha meddelat om det tidigare.”

Det verkar ske små steg bort från kyrkan hela tiden. Hur länge kan det pågå innan brottet blir totalt?

– Det är inte upp till oss utan det är vars och ens personliga val, säger Tupeli.

– Gränsen går vid att någon börjar viga egna präster. Då kan de inte längre uppfattas som en del av vår kyrka, säger Åstrand.

Åstrand känner till att de tankarna lever inom rörelsen Kyrkfolket där också LFF och Evangelieföreningen är representerade.

– Jag känner inte till att de skulle vara några på kommande. Men jag svarar bara för Risöhäll bönehusförening, säger Tupeli.


Jan-Erik Andelin har medverkat med bakgrundsfakta och kontext i artikeln.