År 2022 gick Kristina Jacobsen sin första pilgrimsvandring, genom norra Spanien till Santiago de Compostela. Hon visste att musik skulle bli en del av vandringen, så hon köpte en orange, vattentät ukulele.
– Min partner John hade alltid velat vandra caminon (Camino de Santiago, på svenska Jakobsleden) och han startade före mig. När jag anslöt mig till honom var jag trött, stressad och vresig efter en turné jag gjort, och jag var inte riktigt redo att stanna upp. Det var som att byta från ett snabbtåg till en vagn som dras av en häst.
Den första veckan undrade hon: Vad gör jag här? John hade redan bildat en liten caminofamilj och hon hade svårt att hitta sin plats.
– Musiken blev en så viktig bit i att komma med i gemenskapen. Genom musik kommer vi varandra närmare under små, spontana stunder. Vi åt ofta middag tillsammans, ett långbord med främlingar, och i slutet av kvällen var vi vänner.
Men som sagt: den första veckan var hon sur. Den andra hade hon anpassat sig till att det här var det nya normala: att gå till nästa stad, att hitta ett ställe att äta på och ett ställe att sova på.
– Det är ganska enkelt. Det finns inte energi att tänka på så mycket mer.
Och sedan kom vecka tre.
– Det var … woooow. Det här är otroligt! Det var både erfarenheten av att vandra och sedan minnena efteråt. Det var en sorts djupt arbete som landskapet gjorde i mig. Landskapet blev en del av mig. Jag fattade att det här är något jag vill väva in i mitt liv både som antropolog och sångskrivare.
Hur förvandlas man av att vandra?
– Det finns forskning på att höger-vänster-växling under gång lugnar vårt nervsystem. När du pilgrimsvandrar går du ju inte bara i en timme eller så: på caminon gick vi 20–25 kilometer per dag. Det betyder att du går största delen av dagen.
Också vår andning påverkar våra kognitiva processer.
– Det förändrar vår tendens att älta saker. Det är lite som att lämna sina tankar på vissa ställen under vägen. Kanske den där jobbiga grejen du bar med dig stannar kvar i någon stad under din vandring, säger Kristina Jacobsen.
Alla kan skriva musik
Hennes erfarenhet var att vandringen till Santiago de Compostela för nästan alla som deltog var någon sorts övergångsrit. Det fanns sådana som förlorat en kär medmänniska, sådana som blivit svikna, sådana som upplevt en skilsmässa eller förlorat ett barn.
– Också en sekulär pilgrimsvandring kan bli väldigt stark för människor. Många hade med sig stenar eller föremål som de lämnade efter sig vid vägen, särskilt vid järnkorsen, Cruz de Ferro.
Att sedan komma fram till Santiago de Compostela var en euforisk upplevelse.
– Vi var 200–300 pilgrimsvandrare som stod och grät och skrattade på torget. När man vandrar längs en historisk pilgrimsrutt … det är känslan av att vandra på helig mark, med alla dem som vandrat före och alla dem som vandrar efter. Det förenar oss med våra förfäder.
Kristina Jacobsens första pilgrimsvandring ledde till att hon ville ta med grupper med sångskribenter till framtida resor, något hon nu gör i samband med projektet ”Sing Me Back Home Retreats”.
– Jag märkte ju att vandrandet gjorde så mycket för mitt hjärta och hela min kropp. Vad händer när vi befinner oss i ett nytt landskap och låter allt bara sakta in? Vi ser allt på ett nytt sätt. Jag ville ge andra människor – poeter, skribenter, musiker, präster, vem som helst som vill undersöka kreativa praktiker – chansen att testa samma sak.
De sånger hon skrev under vandringen och inspirerad av den har nu bandats in genom det forskningsprojekt som tog henne till Helsingfors. Hennes plan är också att göra etnografisk forskning kring caminon.
Du talar om sångskrivande som om det vore något nästan alla kan göra. Men många av oss känner att vi inte alls är tillräckligt duktiga för att skriva musik. Hur fungerar det?
– Jag tycker det är en mänsklig rättighet att skriva och utöva musik. Jag vill ge alla människor tillstånd att sjunga, och alla måste börja någonstans. Om du inte börjar någonstans, hur kommer du då någonsin vidare?
Att skriva musik med andra, cowriting, är något av det roligaste hon vet.
– När du sätter sig ner för att skriva en sång har du inte en aning om vart du är på väg. Och några timmar senare kommer du ut med ett färdigt verk! Det känns nästan som magi.
Det handlar om att vara öppen för varandras idéer.
– Ett nej kapar energin. I stället säger du: ”Ja, och!” Det djupare arbetet när du jobbar så tillsammans med någon annan handlar om att bygga relationer, att lära sig lita på varandra, leka tillsammans och skapa en gemensam berättelse.
Kristina Jacobsen
– Amerikansk antrolopog som just nu gästforskar vid Helsingfors universitet, Visiting Researcher (CORE Fellow) at the Helsinki Collegium for Advanced Studies. Är också sångare-låtskrivare och mindfulness-utövare.
– Hennes första bok handlar om westernband inom Navajostammen, den andra om etnografiskt sångskapande i Sardinien.
– Hennes sånger från pilgrimsvandringar till Santiago de Compostela är inbandade med den finländska cellisten Carolina Stenbäck.
– Talar engelska, spanska, italienska, lite norska, lite sardinska och lite navajo. Försöker som bäst lära sig finska bland annat med hjälp av en estnisk lärare som använder musik som verktyg i inlärningen.
