Under studietiden kom det sig att jag regelbundet besökte lite olika församlingar. Inte bara de bekanta lutherska utan också frikyrkor. Jag lärde mig att man hade lite olika sätt och uttrycksformer att tala om samma sak – det vill säga det kristna budskapet. Jag mötte
många gånger på ett ”Gud välsigne dig”, när man sade hejdå. Det kändes bra.
Senare i livet har jag funderat mycket på ordet välsignelse och varit irriterad över att ordet många gånger i mitt tycke missbrukas.
I kristen kontext är det Gud som välsignar, öppnar slussen för sin kärlek, beskydd, nåd och livskraft. Det är alltså Gud som väljer att öppna slussen, helt enligt sitt beslut. Ibland har jag under åren hört röster som likt en trafikpolis uttalar vad Gud välsignar och inte. Jo, visst har vi ledtrådar i Bibeln, men när man med strama tolkningar gör sig till en tvärsäker slussvakt så blir jag arg och illa till mods.
Jag tänker att Gud är betydligt generösare med sina välsignelser än vad många tror och förstår. Bönen ”Herrens välsignelse” är en av mina absoluta favoritböner. Den är både språkligt så vacker och även omfattande och innehållsrik. Under senare år har jag också börjat kombinera den med korstecken, vilket tidigare för mig känts lite främmande.
I konfirmandarbetet lär vi oss alltid både välsignelsebönen och korstecken. Vi talar om att Guds välsignelse är den bästa vägkosten vi kan få för vår livsfärd. Jag fylls av glädje och djup tacksamhet när en grupp ungdomar tillsammans högt ber om Herrens välsignelse och gör samma korstecken som de tecknades med vid sitt dop. Det påminner om att vi är del av en stor världsvid gemenskap. Välsignade av Gud.
