För två år sen drabbades Kristian Östman av utmattningssyndrom. Han trodde inte att man blev sjuk bara av en för intensiv arbetsbild. Det blev han ändå. Han slutade sova om nätterna.
– Då blir man ganska dålig snabbt. Jag hade hållit på för länge och gått på för höga varv. Vi var för lite folk på firman. Den där andningspausen jag skulle ha behövt kom aldrig.
Han jobbade på BTB-transformers, ett bolag som han också var delägare i och satt i styrelsen för.
Tjugo år tidigare grundade han och två bekanta bolaget med en tanke om att utveckla ett nytt koncept för att sälja transformatorer. De skulle bygga en webbportal, bli en slags dejtingtjänst där köpare och tillverkare av transformatorer kunde mötas.
Konceptet flög inte och de externa finansiärer blev oroliga. För att sälja något började de istället köpa in och sälja begagnade transformatorer – och det funkade.
– Istället för att sälja licenser till något fint system kunde vi själva använda systemet för att skapa kontakter till tillverkare, säger Kristian Östman.
Han beskriver den omarbetade affärsidén så här: att svara i telefon då någon ringde och mejla tillbaka då det kom in mejl. Mycket mer än så behövdes inte för att vara bäst på marknaden. Många storbolag var nöjda med att serva några få storkunder. Mindre aktörer hade ingenstans att vända sig.
Plötsligt blev energifrågan jättestor. Man började prata grön omställning och bolag som sysslat med helt andra grejer skulle plötsligt bygga solparker och ägna sig åt energiproduktion. De behövde transformatorer.
– De hade inget hum om vart de skulle vända sig. Vi, som var ett litet bolag ännu på den tiden, var flexibla och kunde anpassa oss.
Så gick BTB-transformers från en idé som aldrig riktigt flög till ett bolag som två decennier senare omsatte 35 miljoner om året.
Från lagerlokal till musikcentral
En process om att sälja firman hade startats upp redan innan Kristian Östman blev sjukskriven. Ganska snart insåg han att han inte ville tillbaka då sjukledigheten tog slut.
– Också med en ny ägare och en ny ledning är man så snabbt tillbaka i gamla gängor. Jag erbjöds möjligheten att stiga åt sidan och gjorde det.
Sen maj i fjol har han varit en fri man. Han har inget jobb, ingen arbetsgivare. Som en av tre huvudägare kan han leva på försäljningsvinsten ett bra tag. Pengar är inget akut problem. Om han ville kunde han sannolikt gå i en väldigt tidig pension.
Den visionen tilltalar honom inte alls.
– Tanken var att jag skulle downshifta och inte göra något på ett år eller två, men det blev inte riktigt så.
Han sitter i Musikcentralen i Jakobstad då han säger det. Musikcentralen är en slags mötesplats för människor som sysslar med musik och instrumenthantverk. Både verksamheten och utrymmena är under uppbyggnad, men också en tillfällig besökare kan tydligt se visionen avteckna sig.
Ett öppet utrymme med roströda väggar, cafébord och kaffekokare. En gitarraffär, verkstäder där både gitarrer och blåsinstrument får nytt liv. Replokal. På vinden ska det bli studio.
Det började med att Kristian Östman behövde någonstans att förvara sin båt över vintern. Han hittade en lagerlokal, men lokalen rymde betydligt mer än båten. Han hade ingen aning om vad han skulle göra med resten av utrymmet.
Samtidigt hade han börjat vakna om nätterna igen. Nu var det inte arbetsrelaterad stress och ångest som väckte honom, det var något annat. En bekants namn dök upp.
– Det här upprepades kanske tre gånger under samma månad. På något vis fick jag för mig att jag skulle göra något för honom med pengarna som kom från försäljningen.
Så Kristian tog mod till sig och pratade med mannen som återkom i hans tankar. Det visade sig att mannen, som är musiker, hade gått i förbön. Att han bett om en förändring i sitt yrkesliv. Ju mer de pratade kändes det som om något, eller någon, fört dem samman.
Det här resulterade så småningom i Musikcentralen. En plats där musiker ska kunna bedriva sina egna verksamheter, men också umgås.
– Min roll ser jag som att vara med och finansiera starten och renoveringen. På sikt hoppas jag att någon slags förening ska driva det framåt. Jag planerar att göra mig själv överflödig.
Anledningen till allt
Hur blir man en österbottnisk filantrop? Rent praktiskt tog Kristian Östmans resa mot välgörare sin start någonstans i Esbo i början av 2000-talet.
I Esbo jobbade han som det han är utbildad till: klasslärare. Vid sidan av jobbet hade han också ett eget företag och sysslade med att bygga hemsidor och annat it-relaterat.
Så värvade en elevs förälder honom till sitt företag. Snart därpå blev företaget uppköpt av Sonera.
– Just då pratade man om it-bubblan. Alla som kunde stava till dator fick jobb i branschen.
Den nya yrkesbanan blev ett slags elddop för en Östensöbo i förskingring. Han fick arbetsuppgifter som rörde sig långt bort från vad han var bekväm med. Han behövde hela tiden lära sig nya saker, vara på tårna. Allt gick på finska.
Kanske var den här utmanande perioden den tillväxtspurt som behövdes för att forma en framgångsrik företagare. Men grunden till intresset för filantropi, eller medmänsklighet, lades redan i barndomen.
– Min pappa lever inte längre. Han dog för tre år sen. In i det sista genomsyrades hans liv av att finnas till för andra. Ibland gick det nästan till överdrift.
– På något sätt har jag säkert blivit präglad av det under uppväxten, men det har säkert också att göra med tron. Att man på något vis känner sig kallad till att göra något för andra.
– Det är väl därför vi är här. För att ta hand om varandra.
Som företagare ville Kristian Östman att människors mående skulle vara åtminstone prio två för ledningen, hack i häl med lönsamheten.
– Jag tyckte det var väldigt meningsfullt att försöka se alla kollegor, och det gav mig mycket att få respons för det: ”I dag var en jobbig dag, och du såg mig”.
Han tror att lön kan motivera i någon mån. Bonussystem kan vara en liten morot. Men att få känna att arbetslivet är meningsfullt och att man själv är värdefull, det måste vara en starkare drivkraft för de allra flesta.
– Samtidigt är ett bolags primära syfte att skapa vinst. Jag kan inte säga att ekonomi inte är viktigt, men produktivitet är inget man får utan en bra arbetsgemenskap.
Nu, som dagledig och heltidssysselsatt arbetsledare och administratör för Musikcentralen, ser han hur många människor som kämpar utan sammanhang. Hur viktigt det är att vi är människor för varandra.
– Det finns en otroligt utbredd ensamhet. Ju mer man börjar röra i det så märker man att det finns människor som är jätteensamma.
Kristian Östman ser det som en fördel med sin nya livssituation. Han märker att det finns en uppgift bara i att finnas till och ta sig tid.
– Den viktigaste målsättningen för Musikcentralen är att det ska vara en plats där människor kan mötas och hitta ett sammanhang.
Lönearbete som hälsoaspekt
Att jobba heltid pro-bono och investera i ett slags välgörenhetsprojekt, man kunde tänka att det är definitionen av det ljuva livet för en människo-människa och entreprenör som aldrig riktigt brytt sig om pengar.
– Jag ser ingen poäng med att samla på hög för kommande generationer.
Ändå är det något som skaver också nu, då kontot töms i takt med att renoveringen framskrider.
Han säger att det är som om det skulle vara inbyggt i oss människor att vi mår bra av att behöva arbeta för att tjäna vårt uppehälle. Det handlar inte om att han saknar sociala sammanhang eller meningsfulla uppgifter, det handlar om att det finns något tilltalande i den strävan som lönearbete utgör.
– Om jag skulle förvalta mitt kapital rätt skulle jag kanske inte behöva jobba mer, men det är ingen bra tanke. Det finns något hälsosamt i att behöva gå till ett jobb också då det smakar trä.
– Om man har förmånen att ha ett jobb och att kunna ha ett jobb, då tror jag att det innebär en hälsoaspekt rakt av.
Den förändrade livssituationen påverkar också parförhållandet. Så länge båda arbetar för att försörja familjen, då har man ett gemensamt mål. Men om en inte jobbar: hur mycket mat, tvätt och städ behöver man ägna sig åt för att kompensera för det? Hur kompenserar man för åren då arbetet tog tid från familjen och hushållet?
– Jag klagar inte. Men ekonomisk trygghet garanterar inte att man mår bra. Så naiv har jag inte heller varit, men att avsaknaden av inkomstbringande arbete skulle få sådana här konsekvenser, det hade jag absolut inte räknat med.
Om han drömmer sig några år in i framtiden så jobbar han kommersiellt igen. Kanske på sitt gamla företag – eller någon helt annanstans. Knappast heltid, men åtminstone på deltid vill han äta sitt bröd i sitt anletes svett.
Han är fortfarande involverad i Musikcentralen men arbetar mer i bakgrunden.
En omöjlig ekvation
Innan projektet med Musikcentralen kom på tal hade Kristian sålt in sin nya tillvaro som dagledig rätt bra till familjen. Nu skulle han ta större ansvar för hushåll och logistik! Sen blev det inte riktigt så. Att bygga upp en musikcentral tog betydligt mer tid och pengar i anspråk än han tänkt sig.
Känslan av att inte räcka till har han levt med under hela sitt liv som företagare. Då han steg av den karusellen – då följde den med.
– Jag är absolut den av delägarna som offrat minst för företaget. Jag har alltid haft det i bakhuvudet: det är inte firman jag är gift med eller försöker vara förälder åt. Men det har alltid varit en knepig balansgång.
I 20 år har han levt med en känsla av att försumma både arbetet och familjen, kunderna och kollegorna, frun och barnen.
Har du någonsin förlikat dig med ditt dåliga samvete?
– Nej. Det är en omöjlig ekvation.
