Diakonen Jessica Emaus, 42, börjar i mitten av april som ny stiftssekreterare för församlingsdiakoni i Borgå stift, en obligatorisk verksamhet i stiftets alla 45 församlingar. Efter sin uppväxt på en bondgård i Pedersöre och studier har hon hunnit jobba i församlingarna i Ekenäs, Korsholm och nu i Vasa, där hon nu har invandrararbete som sitt område.
Hur kom det sig att du blev diakon?
– Det var ett yrkestest i gymnasiet där det kom fram att jag var den här vårdaren. Jag hade tänkt på det här med socialarbetare, men det var min storasyster ju redan ... Och då kom alternativet diakon upp. Jag hade ju varit aktiv i ungdomsverksamheten i Pedersöre, men vad en diakon gör var ett mysterium. Men ju mera jag läste på om det, desto intressantare blev det.
Berätta om din uppväxt.
– Jag är uppvuxen i Staraby, en liten by bara
fyra–fem kilometer utanför Jakobstad, men helt på landet. Vi hade kossor och jag lärde mig köra traktor och hela köret, men det var inte så att jag skulle ha känt att det var någonting jag vill göra resten av mitt liv. Men jag hade en fin uppväxt, var ett mellanbarn med tre systrar, så jag lärde mig väl att vara diplomatisk.
Vad vill du att diakonin satsar på i framtiden?
– Samarbete brinner jag för. Det försöker jag alltid uppmuntra till, både inom organisationen och utanför. Vi diakoner börjar ibland lite göra allt och bli lite alltiallon. Kanske det kunde finnas nya möjligheter att i församlingen tänka på målgrupper vi kan nå tillsammans med kompetensen från kantorerna, barnledarna eller prästerna? Och möta människor på ett helt annat sätt?
Trivs du som diakon mera öga mot öga med den som har det riktigt besvärligt – eller med att skapa gemenskaper där folk trivs tillsammans och stöder varandra?
– Det härliga med diakonin är att man får jobba med allt det där. Ibland är man med och ordnar jubileumsfest för 80- eller 85-åringarna. Och ibland sitter man på mottagningen och hör historier om hur det har varit att vara kriminell och hur livet ser ut idag.
Men ibland måste man välja om man ska satsa på typ knarkarna eller de ensamma äldre som redan har en relation till församlingen.
– Ja, ibland måste vi välja i vilken ända vi börjar. Att jobba med de riktigt utsatta har nog alltid tilltalat mig och jag är inte rädd för det. Det kan vara någonting fint, om man säger så, att möta rå, brutal, skrämmande utsatthet. Jag valde redan under studierna år 2003 att göra min praktik bland hemlösa i Ohio i USA på en rescue mission där, det var något som drog.
I diakonin behöver utsatta människor förstås få mötas av professionella. Hur ser du på att frivilliga i församlingen också är med?
– Redan under min utbildning pratade vi om att få med flera frivilliga. Ingen av oss är oersättlig. Har man en utbildning så kan man dela det professionella vidare. Man kan utbilda frivilligarbetare som gör hembesök eller drar grupper. Och att våga säga: ”Jag ser att du har lätt för att prata med människor. Vill du komma med i det här och se hur det går till?” Frivilliga ska ha givande uppgifter, allt från att diska och koka kaffe till att utveckla och leda.
Du jobbar just nu med invandrare...
– Det är en grupp som växer bland diakonins klienter – men också bland kyrkobesökarna. Det är en del av vår framtid, tänker jag. Det är så roligt. Just den här senaste veckan får jag vara med om ett vuxendop i den engelskspråkiga församlingen i Brändö kyrka i Vasa. Hon som ska döpas kommer från Iran.
FAKTA: Jessica Emaus
- BLIR: Ny stiftssekreterare för diakoni i Borgå stift.
- FAMILJ: Företagarman, två barn; två vuxna bonusbarn.
- PÅ FRITIDEN: Försöker gå på gym och vara mera i skogen …
- KRISTEN TRADITION: Evangelisk-luthersk folkkyrka.
