Mikaela Björk har i perioder läst kokböcker innan läggdags. Det har hon tvingats sluta med – hon blir för inspirerad och exalterad!
Matintresset har alltid funnit med henne. Exakt varifrån det kommer vet hon inte riktigt, men i barndomen var mormor en viktig vuxen.
– Min pappa gick bort då jag var åtta år. Efter det var det jag, min storasyster, mamma och mormor. Jag är fostrad i ett matriarkat under väldigt trygga omständigheter.
Mormor var kokerska till yrket och jobbade i skolkök, men i Mikaelas minnen var hon pensionär och lagade mat på vedspisen hemma i Purmo. Makaronilåda hörde till barndomens favoriter, och hallonkräm.
– Bra mat enligt mormor var mat som tagit tid. Det blir ju mer och mer aktuellt i dagens läge där allt ska gå så snabbt. Det känner jag också igen mitt egen liv. Alla i familjen har sitt, allt ska gå undan och däremellan ska man få i sig något, säger Mikaela Björk.
Redan som barn bläddrade hon ofta i kokböcker och kataloger. Hon studerade bilder på välfyllda vitriner från restauranger och hotell ute i världen. Efter högstadiet började hon på hotell- och restaurangskolan i Vasa och utbildade sig till servitör.
Men så ledde det ena till det andra. Hon träffade sin man och började studera teologi i Örebro. Barnen kom, de flyttade tillbaka till hemtrakterna och Mikaela utbildade sig till kock på läroavtal. Under åren har hon jobbat på flera ställen, hon gillar framåtrörelse och att lära sig mer.
Hon upplever kockyrket som hennes grej, hennes uppgift, men kroppen tog för mycket stryk av det fysiskt tunga arbetet. För några år sen insåg hon att hon behövde lämna sin passion.
– Det har varit en sorgeprocess.
Börja med blodsockret!
Mikaela Björk jobbar i dag som diakon i Pedersöre församling. Hon konstaterar att de allra första diakonernas uppgift faktiskt var att dela ut mat (Apg 6: 1–7). På så vis rör hon sig fortfarande i närheten av kockyrket.
Genom livet har hon vistats mycket i frikyrkliga rum och ritualerna, det liturgiska, är inte så djupt förankrade i henne. Men då hon lagar mat händer något.
– Jag bearbetar mycket medan jag lagar mat och har ofta på musik i bakgrunden. För mig är det en form av tillbedjan.
Hon är en person med höga krav på sig själv, ett drag som kan bli betungande på andra områden i livet, men inte i köket. Bland grytorna är hon fri. Hon säger att om hon fått en gåva vill hon gärna förfina den, som ett tack.
Mikaela Björk är en kock som studerat teologi. Idag är hon utbildad och verksam som diakon.
– Måltiden förenar oss också med hela skapelsen. Genom måltiden får vi ta del av de gåvor som jorden ger. Det är ett dagligt under.
I Bibeln är ju måltiden central. ”Lammets bröllopsmåltid” används som en bild för en fullkomlig evig gemenskap mellan Gud och alla troende. I högmässan firas måltiden med stort M varje söndag.
I Mikaelas liv ger måltiden riktning och mening. Även om hon är något av en perfektionist är hon långt ifrån pretentiös. Hon beskriver sig som en italiensk matmor med röda kinder framför Michelinkock. Måltiden ska vara god och näringsrik. Råvarorna får gärna vara ekologiska och lokalt producerade. Och det ska finnas mycket. Alla ska bli mätta.
Hennes egen familj lever i ett brytningsskede med delvis utflugna barn, men om helgerna samlas de ännu till middag ibland.
– Många gånger tar vi någon runda där alla får berätta vad som varit bra i dag. Andra gånger uppskattas inte det. Det beror lite på var blodsockernivåerna ligger, ibland måste vi stabilisera dem först.
Bakgrundsmusik är viktigt. Den blir en slags markör, precis som en duk på bordet, tända ljus. Små element som signalerar: här händer något viktigt, och vi tar tid för det.
En högljudd familj och viktig tradition
De senaste tjugo åren har familjen Björk om skärtorsdagarna firat påskmåltid tillsammans med vänner. Traditionen kom till då deras barn var riktigt små.
– Vi är en väldigt livlig och högljudd familj. Vi kände helt enkelt att vi inte kan gå på aktläsning med våra barn, så istället började vi samla ihop vänner till en påskmåltid.
Inspiration till påskmåltiden hämtade de från den judiska sedermåltiden. Sen anpassade de den kraftigt så att den också skulle passa småbarnsfamiljer i Jakobstadsregionen.
Mikaelas man, prästen Jan-Gustav Björk, skrev till och med en handbok med namnet Påskmåltid – en familjetradition. Så blev ett firande några familjer emellan en inspiration för flera, och än i dag, tjugo år efter den första påskmåltiden, firar de fortfarande.
– En av vännerna sa en gång att det är ett så bra startskott på påsken. Då vi firat påskmåltiden har påsken börjat. Så är det också för mig. Man kommer in i ett annat sinnesläge, man förbereder sitt hjärta.



























