I kurvan på gårdsvägen in förbi gamla Auvaisbergs herrgårds karaktärsbyggnad i Sankt Karins, bor sångaren och musikpedagogen Frank Berger i en av gårdsbyggnaderna, en liten röd stuga.
Musik är hans huvudsyssla, han är operabaryton och han har jobbat som allt från coach för studentkören Brahe djäknar till barnkörerna i Åbo svenska församling, brett över hela spektret.
När vi träffas väntar ett barockevenemang på Åbo slott, för vilket han också har satt sig in i barockgestik – hur sångaren med olika gester förstärker sitt framträdande.
Ska han nämna ett musikinstrument som är hans, så är det vevliran, ett medeltida stränginstrument.
Numera är ett annat av Frank Bergers stora intressen att måla ikoner.
– Det började väl med mitt medeltidsintresse och allmän vetgirighet om helgonkulten. Jag började djupdyka i helgonen och deras historia och kom in på ikoner, inte bara i ideologin utan också hantverket. Och jag blev helt totalt fångad!
Från mörker till ljus
Ikonmålandets hantverk är väldigt strikt ifråga om teknik, i vilken ordningsföljd man arbetar, och teologin bakom det hela.
Frank Berger blandar färgerna själv i en emulsion av äggula, vitt vin och färgämnen. Han börjar med ett pigment som han efterhand börjar ljusa upp, och ikonen föds på det sättet i en process från mörker till ljus.
– Det avspeglar också på något vis en form av helgelse, att man redan när man målar är inbjuden till ett sådant skeende.
– Man målar ju inte hur som helst och min första lärare i Åbo var ganska tydlig med om det skulle bli ”en målning eller en ikon”. Men bland ortodoxa har jag märkt att det varierar jättemycket hur strikt man är.
"När jag är där blir det ett sätt att gå igenom allt som händer mig just nu och det penslas fysiskt in i penseldragen, kontemplativt och ordlöst."
Frank Bergers första ikon blev en bedjande Maria.
– Jag har alltid tyckt att det är en mycket vacker Mariagestalt. Så den började jag med.
Sedan dess har det blivit många flera och numera målar han också ikoner till vänner och andra uppdragsgivare på begäran och beställning.
– Men den första man målar ska man behålla. Aldrig sälja eller ge bort. Och alltid när du har målat en ny ska du titta på den första. Hur har du utvecklats? Vad har du lärt dig och hur? Både som målare, men också som människa.
Just nu penslas in i ikonen
Ikonmålandet har sedan dess blivit något av en veckoandakt för Frank Berger, prosaiskt under två timmar i ett klassrum på Arbis.
– Det blev som någon form av meditation, nu är det den tiden i veckan. Det är definitivt en andlig praktik, säger Frank Berger.
– En bön, ett sätt att vara i gemenskap med Gud och den heliga tillvaron. När jag är där blir det ett sätt att gå igenom allt som händer mig just nu och det penslas fysiskt in i penseldragen, kontemplativt och ordlöst.
– Om ikonen görs rätt blir den mer än en bild. Den blir ett fönster in i en andlig verklighet eller en del av verkligheten som är Guds rike, ett fönster in mot det heliga.
Målade in kampen för hälsan
Frank Bergers olika ikoner hänger på norrväggen i hans arbetsrum, med ett digitalpiano, en kvalitetsmikrofon, kakelugn, liten filmduk. Ibland har han målat sitt eget liv.
– Jag kämpade en tid med fysisk ohälsa, en hudåkomma som ställde om hormonbalansen i kroppen och på den tiden gav mig depressionssymtom.
– Då målade jag Rafael, ärkeängel för hälsa och helande. Jag fick allt starkare mediciner, men jag ville ändå inte bara behandla symptomen utan att komma lite djupare i det.
Där hänger en rödtonad tetramorf med förlaga i Hesekiels bok, en varelse med fyra huvuden, som i kristen tradition sägs återspegla sig i de fyra evangelisternas syn på Kristus.
– Då satt jag och tänkte: Vad kan en örnblick på tillvaron bidra med? Människoblicken, styrkan hos lejonet, modet … allt man har läst in i det där.
Har vi rätt att låna det ortodoxa?
Hur är det då med problemet med kulturell appropriering, att göra någon annans kultur till sin egen? Frank Berger är ju inte ortodox.
– Ortodoxa jag pratat med menar att ikoner är till för alla. Vem som helst får måla, oavsett om man är ortodox eller inte.
– Jag är ju inte det själv. Men en del av mina ikoner har jag tagit för att välsignas i den ortodoxa kyrkan i Åbo. I söndagens gudstjänst tas ikonerna fram till altaret och välsignas med vigvatten och sedan är den alltså en äkta ikon, och stämplas efteråt som det.
Frank Berger har tagit ut svängarna bland sina ikoner. Han har målat Trifon den helige av Petsamo på ett tjärat takspån som har suttit på Kökar kyrka, eller Hildegard av Bingen.
– Hon är ju ett katolskt helgon och där frångick jag många principer för hur man målar ikoner. Jag skulle kanske inte ta just den ikonen till en ortodox kyrka för att välsignas.
En annan ikon var ärkeängeln Mikael som han gjorde till en vän, i bysantinsk stil. På ikonkursen kvalade den inte in som ikon.
– Men när jag visade ett foto av den till en ikonograf i Valamo sade han att den absolut kunde välsignas som en ikon. Den förhärligade Kristus, och då var den en ikon, tyckte han. Punkt.
