Omkring Krämars breder sig de egna åkrarna och skogarna. Här har Nina Långstedt sina rötter.

”Människan hör absolut till naturen – vi borde bara börja bete oss som en lite mer nyttig art”

GRÖN OMSTÄLLNING.

Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå.

13.2.2025 kl. 09:43

När man vänder in på vägen till Krämars gård är all åkermark och alla skogar som syns runtomkring familjen Långstedts.

På 1830-talet sålde den bonde som odlade marken sin gård, och Nina Långstedts förfäder köpte den. Sedan började de bygga huset – det tog tjugo år. 170 år senare står det kvar.

– Man har djupa rötter när man är uppvuxen på en bondgård. Det är så självklart att jag inte ens tänker på det.

Att bli bonde på Krämars var något hon gled in i, inget hon medvetet planerade.

– Men nu efteråt märker jag att pappa uppfostrade mig till att bli bonde. Han tog mig med när han skulle ta hand om djuren – vi hade grisar på den tiden. Och så gav han mig små uppdrag: kör traktorn dit och gör det här.

Hon var en pojkflicka och tyckte om utmaningar, och kände sig aldrig pressad. Att bli agrolog vid ”Skuffis” i Åbo var ett lätt och självklart steg.

När hon var 35 år flyttade hon tillbaka till Krämars. På den tiden fanns det ett politiskt beslut om att föryngra bondekåren, så läget var lämpligt för ett generationsskifte.

– Två år senare dog min pappa i hjärntumör, bara som 58-åring – han var lika gammal som jag är idag. Då ville jag på allvar ta hand om gården. Det betydde mer för mig än allt i världen.


Nina Långstedt har egna höns som förser familjen med ägg.



Långt hår och grön tröja

Det första stora beslutet hon fattade som bonde var att gå över till ekologisk odling. För hennes var det en samvetsfråga, och något som hade väckts redan under studietiden.

– När jag studerade sa vår växtodlingslärare att de som odlar alternativt är människor med långt hår och grön ylletröja.


Och hade du långt hår och grön ylletröja?

– Jo! säger hon och brister ut i skratt.

– När jag tog över gården var det en frihet att jag fick göra allt på eget sätt. Det var onödigt att spekulera i vad pappa skulle ta tyckt om det ena eller andra, det var bara att göra.

Det var också en social utmaning att bli ”ekobonde” – som sagt: håret och ylletröjan och allt det.

– Jag var också rädd för att misslyckas med odlingen, eftersom den var obekant för mig. Tänk om det kom en massa skadeinsekter och ogräs? Men det hände aldrig.

Att odla ekologiskt innebär mer jobb.

– Du kan inte hämta en burk med kemikalier när du ser att något är fel, du måste göra saker i rätt tid och kanske planera mer medvetet.


En ödesfråga

För henne är klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald något hon tänker på och arbetar med hela tiden, i sin vardag. Hon tänker på det när hon odlar, hon tänker på det när hon konsumerar, när hon ordnar kurser, bjuder gäster, ingår i nätverk och organisationer.

– Det engagerar mig så mycket, för det är en ödesfråga för vår planet och för vår framtid. Det är en stor sak att binda koldioxid i jorden, att binda den i vår odlingsjord.

Ett av målen vid klimatmötet i Paris har varit att få kolreserverna i jorden att öka med fyra promille per år. Det motsvarar människans årliga koldioxidutsläpp.

– Det kan vi sköta genom att förändra vårt jordbruk. Det enda sättet att någonsin förändra något i världen är att börja vid gräsrötterna.

Hon tänker på flygbilder från Europa – hur de såg ut för 80 år sedan och hur de ser ut idag.

– På kort tid har vi förstört jättemycket. Vi har tagit i bruk en alltför stor del av naturen. Vissa människor säger att människan är orsaken till allt ont och människan borde utrotas – så ser inte jag på det. Människan hör absolut till naturen. Vi borde bara börja bete oss som en lite mer nyttig art. Vi har haft en lite för stor tro om oss själva som förvaltare.

Det är utmanande att jobba med något som samtidigt är så viktigt och så omöjligt. Miljöskulden kommer att betalas av de kommande generationerna, ändå lever vi fortfarande i en värld där vi vill ha snabba cash.

Diskussionen om den så kallade gröna omställningen är nödvändig men väldigt komplicerad, tänker hon. Det handlar om mer än teknik och energiformer.

– Fler och fler kritiska röster talar om att ekvationen med den gröna omställningen inte går ihop. Vi kan inte bygga så många vindkraftverk att vi kan fortsätta konsumera som nu. Vi kan inte fokusera på tillväxt. Vi måste börja fundera på att spara.


Många känner uppgivenhet inför allt det här. Man undrar om man ska göra sig besvär när det ändå är så hopplöst. Känner du att det är hopplöst?

– Ja, det är hopplöst, svarar hon snabbt.

– Det är hopplöst. Det är hopplöst och jättesorgligt, och vi kan inte lura oss med att det räcker med att vi sorterar plast.

Hon funderar en stund.

– Den här jämförelsen kanske haltar, men: För en människa som fått besked att hen är allvarligt sjuk blir livet mer värdefullt. Det är samma sak med det här. Livet blir mer värdefullt när du ser att det är hotat, och när du inser hur värdefullt det är mår du på sätt och vis kanske helt okej.

För henne själv har det betytt mycket att ingå i ett nätverk av andra som tänker likadant. Det är viktigt för henne att vara aktiv i kyrkopolitiken, och kunna påverka hur kyrkan förvaltar sina skogar.

Hon förväntar sig att det finns ekologisk mjölk i den lilla butiken i Svartå, och därför finns där ekologisk mjölk.

– Men tanken om tillväxt är så djupt rotad i oss och i alla våra politiska partier. Vi tror att tillväxt betyder livskraft, men det gör det inte alls. Vi pratar om livskraft men vi glömmer livskvalitet. Vad räcker till för att leva ett gott liv? Vi har en grym överkonsumtion av nästan allt. Om du studerar vad som leder till lycka: inte är det konsumtion.

Och varför sätter vi så stor tilltro till att fixa klimatet med ny teknik?

– Jag tror överlag att vi behöver ha en mer ödmjuk hållning till naturen och naturens system. Det är ett fantastiskt system, något en människa inte kan skapa. I en matsked av fruktbar jord finns det mer mikroorganismer än det finns människor på jordklotet. Vi kan inte gå dit med en burk och förändra det, vi behöver ta ett steg tillbaka.

Den här ödmjuka inställningen går på sätt och vis igen i hennes tro. När hon var yngre funderade hon på om det är vi som skapar Gud eller Gud som skapar oss.

– Men det funderar jag inte på mer. Jag läste teologi när mina barn var små och grävde i min tro. Idag känner jag mig lyckligt lottad för att min relation till Gud finns i min benmärg: jag behöver inte fundera på den.


Ett bra liv

På Krämars ser hon sig som en förvaltare: en person som tar hand om gården en stund, tills följande person tar över. Det är som med oss alla: vi förvaltar jorden en kort sekund, innan våra barn tar över.

För att klara av det måste vi tänka på vad som räcker till för ett bra liv. Själv behöver hon inte mycket.

– Inget jag konsumerar ger mig längre en kick. Inte en ny bil, ingenting. Jag behöver inga lyxresor, jag behöver bara cykla till havet eller se en bäck i skogen.

– Redan i 25-årsåldern har vi lärt oss att våra val får konsekvenser. Om vi väljer att äta en morot som är odlad i näringsrik jord har den mer näring i sig, äter vi den mår vi bra och blir inte så lätt sjuka. Väljer vi den moroten väljer vi samtidigt ett system som ger renare vatten och luft. Det handlar om mig och mina små val.

Ute på Krämars åkrar finns en källa. Den flödar året om och fryser aldrig, både sommar och vinter är vattnet åtta grader. I den kan man vinterbada.

– Vi har ofta internationella vagabonder och praktikanter boende hos oss. För dem är källan väldigt exklusiv. De har sett alla femstjärniga hotell, ändå kommer de tillbaka för att dela kylskåp och dusch med oss. Det kom en kvinna från Paris en gång, tittade på källan och sa att dit går hon aldrig. Efter ett tag hade hon ändrat sig och ville vara ett med naturen.

Text och foto: Sofia Torvalds


val. Inom utsatt tid har den ledigförklarade kaplanstjänsten i Pedersöre församling sökts av två personer. 14.10.2020 kl. 17:18

restriktioner. Offentliga tillställningar och allmänna sammankomster med fler än tio personer är förbjudna i Vasa sjukvårdsdistrikt till slutet av oktober. Församlingarna följer samma direktiv. Tre kyrkoherdar vittnar om en viss coronavana – men också om coronatrötthet. 14.10.2020 kl. 13:58

Kyrkpressen. Veckans nummer av Kyrkpressen innehåller två mindre förändringar. Den ena är estetiskt och den andra är kopplad till formatet. 13.10.2020 kl. 16:20

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24

covid-19. Begränsningarna baserar sig på beslut fattade av Vasa stads social- och hälsovårdsnämnd den 5 oktober och är i kraft till och med den 25 oktober. Samfällighetens ledningsgrupp har också gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask. 5.10.2020 kl. 22:26

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04

parrelation. Tua Mäenpääs man Frank hade i flera år varit otrogen mot henne. Idag präglas Frank och Tua Mäenpääs relation av lugn och trygghet, men vägen till ett nytt liv tillsammans har varit lång. 1.10.2020 kl. 10:08

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37

Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

ÅRETS PRÄST. Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig. 8.1.2024 kl. 20:38

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58

kyrkoherdeval. Den lediganslagna tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors har lockat två sökande. De som visat intresse för tjänsten är Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog. 8.1.2024 kl. 13:21

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46