Under högsommaren når naturen sin kulmen när det gäller grönska och värme. Den här tiden på året kommer ibland dagar när luften står nästan stilla, och det samtidigt känns som om allt står stilla en liten stund och hämtar andan. När nuet fyller stunden och det verkar som om tiden varken kommer eller går.
Det finns tid och rum att bara finnas till och att se allt det som är allra vackrast just nu. Det som skaparen slösar med under högsommarveckorna. Daggpärlor i morgongräset, höga himlar, blomsterängar, fjärilsvingar, mognande bär, sammetsmjuka nätter. Stunder då man anar skaparhanden bakom allt.
Just de här stunderna tänker jag att vår enklaste och sannaste bön kan vara en blick. När vi ser och doftar och känner sommarvinden mot vår hud, finns vår bön och vårt tack redan inneslutna i att vi ser och tar emot det som ges oss.
Vårt seende rymmer ett tack, en ordlös bön från vårt hjärta till Guds. Vägen mellan vårt hjärta och Guds kan vara så kort som en blick. Något mer behövs inte. Blicken och tanken går från det skapade till skaparen. Och jag tror att Gud gläder sig oändligt över att vi ser och gläder oss. Så där som en förälder gör när barnet har fått en gåva som är riktigt efterlängtad. Föräldrahjärtat rörs på djupet av den förundran, iver och glädje som väcks hos barnet.
Och samtidigt som vi ser och känner tacksamhet, så finns vi i Guds blick, där vi alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Med samma blick som du ser på det allra vackraste, ser Gud på dig som sin allra vackraste skatt.
Kanske har du också gjort så där som man gjorde som barn, när man hade en hemlig skatt som man gömde i handen och höll i hårt, och sedan i förtroende visade för någon och beundrade tillsammans. Den slätaste stenen eller den vackraste snäckan, som man inte släppte taget om. Så är du i Guds hand.
Och så kan din blick möta Guds, när du ser och samtidigt är sedd.
Camilla Vuoristo är teologistuderande juristlingvist och egenföretagare.
