Sommarstugan i Molpe kallar Ebba Carling Oasen, ett namn som säger vad den här platsen betyder för henne.

Livet har lärt henne att akta sig för ordet aldrig

livsberättelse.

Hon började sitt arbetsliv som missionär, fortsatte som rektor för medborgarinstitutet, och slöt cirkeln som diakon. Åren i Kongo och broderns sjukdom är två saker Ebba Carling kan se präglat hennes liv.

17.6.2020 kl. 09:04

Hon föddes i ett jordbrukarhem i Petalax.

– Jag är van vid hårt arbete, det var en självklarhet att hjälpa till vid jordbruket, säger Ebba Carling.

Hon har frikyrkliga rötter. Familjen var baptister, men rörde sig över samfundsgränserna. Gemenskapen i den nybildade Studentmissionen i Åbo bidrog till att knyta kontakter till kristna med annan bakgrund.

Hon studerade pedagogik, med engelska, franska och teologi som biämnen och när hon tagit examen reste Ebba Carling till norska baptistsamfundets missionsstation i det som då kallades Zaire. Hon jobbade tre år som lärare i en andra stadiets skola.

– Jag var ung, jag var pank, jag var fågelfri. Världen var öppen och jag hade inställningen att man inte ska binda sig vid några jordiska egendomar.

Som barn hade hon fått höra om mission och fått träffa missionärer. Vikten av en kallelse var något man betonade, och en sådan upplevde hon som tonåring.

Fröet såddes kanske ännu tidigare. Hon har hittat en gammal söndagsskoltidning, med en serie som hette På resa till Afrika. En av bilderna föreställer en flicka som bär en kappsäck, tillsammans med några medresenärer, och bildtexten berättar att deras missionsresa startat från Norge. Ovanför bilden har fyraåriga Ebba skrivit sitt namn.

"Världen var öppen och jag hade inställningen att man inte ska binda sig vid några jordiska egendomar."

Att arbeta som missionär var något annat på 1970-talet än det är idag.

– Nu har du kontakt över hela världen på nolltid. Då satt jag mitt inne i Afrikas hjärta utan någon möjlighet till kontakt med vänner och anhöriga annat än via posten – som kunde vara försenad med flera veckor.

Normen var en gång missionär, alltid missionär.

– Men den dag jag åkte därifrån – jag kommer precis ihåg det, det var en liten bro jag gick över – då var det precis som någon skulle ha sagt: Nu är det här en avslutad period i ditt liv.


Tacksamheten över ett fortsatt liv

Ebba Carling konstaterar att Afrika-åren präglat hennes liv. Att ha fått en inblick i andra kulturer än den finländska känner hon har varit till nytta i kontakten med människor från andra länder. I flyktingvågen år 2015 kom ungefär 150 asylsökande till Korsnäs. Hon fick särskilt kontakt med Leo, vars mamma och syskon är kvar i Irak.

– Jag har fått en son på äldre dar. Det har inte varit så lätt alla gånger.

Leo blev kristen i Finland. Hon har på när håll fått se hans tung process för att få stanna och hon har vittnat för förvaltningsdomstolen i Helsingfors. Nu har han fått permanent uppehållstillstånd.

– Man ska inte stagnera, utan vara öppen för det som livet bjuder på, säger Ebba Carling.

Ett vikariat vid Malax-Korsnäs medborgarinstitut ledde in henne på en ny karriärbana. Det följdes av två vikariat vid medborgarinstitutet i Närpes – som följdes av 28 år i jobbet som rektor.

År 1990 hade hennes föräldrar flyttat till radhus och hennes bror Bo tog över jordbruket.

– Knappt två år senare dog min bror i hjärntumör, 48 år gammal. Han hade inga barn, så då blev jag ensam med mina föräldrar.

Hon räknar broderns sjukdom och död som en av de saker som präglat hennes liv. Hon fick själv cancer i samma ålder.

– Att ställas inför det här: Vad leder min cancer till? Och tacksamheten över att jag fick ett fortsatt liv.

Hennes pappa dog år 1998 och tio år senare märkte hon att hennes mamma började ha svårt att klara sig på egen hand. Beslutet att bli närståendevårdare mognade fram.

– Det hade inte alls ingått i mina planer. Livet har lärt mig att vara väldigt försiktig med ordet aldrig.

Ett par år var hon tjänstledig och tog hand om sin mamma. Under tiden blev det omorganiseringar på jobbet. Men något som verkade negativt skulle leda till något gott. Hon sökte diakontjänsten i Korsnäs församling och fick den.

– Det var som att börja ett nytt yrkesliv.

– Det är väldigt intressant hur det passar ihop, hur tidigare erfarenheter kan bli till väldigt stor nytta senare i livet.


Att ta avsked och säga tack

De två sista åren som hennes mamma levde jobbade Ebba Carling som diakon och närståendevårdare. Även om arbetsvägen till Korsnäs inte var lång kan hon i efterhand fundera över hur hon fick det att gå ihop.

– Hur klarade jag av det där? Det som hjälpte mig tror jag var att jag levde riktigt här och nu. Då jag var på jobbet var jag på jobbet. Men det gick. Jag räknar också med Guds hjälp och kraft i den här situationen.

Hon är tacksam över den goda vården som hon såg på nära håll, över de sista veckorna på bäddavdelning när hennes mamma fick vara där.

– Jag var hos henne den där lördagsmorgonen då hon dog. Och jag tänkte, jag har vuxit upp i en sån familj där man kanske inte gett så mycket uttryck för sina känslor. Vi borde ha gett varandra mer uppskattning och visat större tacksamhet.

De sista åren hade de två talat mer om de här sakerna.

"Jag tänkte att nu ska jag en sista gång säga åt min mamma att hon har betytt mycket för mig."

– Jag tänkte att nu ska jag en sista gång säga åt min mamma att hon har betytt mycket för mig. Efter att jag sagt det öppnar hon sin mun och säger: tack. Och så dör hon. För mig är det det vackraste sättet man kan dö på.

Ebba Carling jobbade sex år i Korsnäs församling. När hon slutade kände hon sig inte färdig med yrkeslivet ännu. En kort tid därefter blev hon tillfrågad att vikariera en av diakonerna i Närpes församling. Hon slutade den sista augusti ifjol, då 71 år.

– Eftersom jag inte haft någon egen familj har jobbet varit jätteviktigt för mig och jag har satsat på det. Det är nog en stor omställning, plötsligt finns inte det här jobbet kvar.

Att början sitt yrkesliv som missionär och slut i församling ser hon som att cirkeln blev sluten. Hon är tacksam för alla människomöten hon fått vara med om – i alla sin jobb.

Och hon har precis fått en ny uppgift, som närståendevårdare åt en kvinna hon hade mycket kontakt med medan hon jobbade i Korsnäs.

– Det här att livet ska kretsa runt ens egen navel, jag vill inte ha ett sånt liv.

Emelie Wikblad



Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

Kroppen. "Visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid." 11.11.2020 kl. 07:00

Kyrkomötet. Kyrkomötet bjöd på öppnare förutsättningar för vigsel, steg mot mer jämställd terminologi och gav tummen upp för elektroniska möten. 7.11.2020 kl. 12:32

konflikt. Kaplansvalet i Väståbolands svenska församling har lett till slitningar i församlingen. Konflikten har nu också lett till spänningar mellan kyrkoherden och biskopen. 6.11.2020 kl. 11:44

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt att principerna för hur statistik samlas in i kyrkan ska ses över. Kyrkan samlar idag in omfattande statistik om sin verksamhet. 5.11.2020 kl. 19:14

uteblivna kollektintäkter. Kyrkomötet godkände sammanlagt en miljon euro i understöd till kyrkliga organisationer på grund av uteblivna kollektintäkter under coronapandemin. 5.11.2020 kl. 19:07