Helen och David Weston

En osannolik kärlekshistoria, nunnenovisen fick sin abbot

kärlek.

Hon var en ung nunnenovis. Han var en abbot, ledare för munkarna i ett kloster. De möttes inom ramen för ett osannolikt projekt och påbörjade en 
lika osannolik resa. De förälskade sig i varandra, lämnade sina kloster och gifte sig fyra år senare.

27.2.2020 kl. 12:27

Förnyelsens vindar blåste över klosterlivet i den anglikanska kyrkan år 1980. Inom ramen för den ordnade kyrkan ett projekt som sammanförde munkar och nunnor. Det var så syster Helen Simon och dom Wilfrid träffades. Men det var inte meningen att de skulle förälska sig i varandra.

Idag kallar de sig Helen och David Weston. Vi möter dem i Jakobstad under Runebergsveckan dit de kommit för att berätta om sin romans, veckans tema.

Helen är välbekant med staden. Hon var den engelska klubbens konversationslärare här mellan åren 1972 och 1973.

– Några år efter att jag återvänt till England blev jag vän med en nunna. Jag hälsade på i hennes kloster och jag föll för den vackra platsen, de enkla sångerna och för människorna där. Jag kände en kallelse att gå in i gemenskapen. Då var jag 26 år, säger hon.

Beslutet upprörde hennes föräldrar. Helen hade inte fått någon kristen uppfostran utan kom till tro som 17-åring.

Hon hade gett sin första novislöften och 1980, när det experimentella projektet genomfördes, kämpade Helen en kamp inom sig. Hon förväntades avge de slutliga nunnelöftena inom kort. Förväntningarna på henne var stora för hon skulle blivit den första novisen på tio år att avge sina nunnelöften. Hon sågs som en framtida abbedissa.

– Det fanns saker jag tyckte om i klosterlivet, men efter fyra år började jag känna att det inte var den rätta platsen för mig. När jag fyllde 30 insåg jag att om jag stannar kommer jag aldrig att kunna gifta mig och få barn, säger hon.

Förnyelseprocessen av klosterlivet inom Church of England, den anglikanska kyrkan som bägge tillhörde, var inspirerad av den katolska kyrkans andra vatikankoncilium. Inom ramen för förnyelsen ordnade kyrkan ett experiment som sammanförde munkar, nunnor och vanligt kyrkfolk till att rusta upp en prästgård i södra London.

– Experimentet var något revolutionerande år 1980 och det var mycket spännande att få vara med i det, säger David.

Han var då abbot i ett anglikanskt benediktinkloster, alltså en högt uppsatt ledare, medan hon var en ung novis. Klyftan mellan dem kunde knappast ha varit större.

– Min position som ung novis var i förhållande till honom att jämföra med barn, de får finnas med inte höras. Man skulle inte inleda samtal med honom, säger Helen.

Men medan de hängde upp gardiner tillsammans började de ändå samtala. Helen bad David om råd angående kampen hon förde om att stanna eller lämna klostret. Eftersom hon inte avlagt sina slutliga löften stod dörren att lämna fortfarande öppen för henne.

– Under våra samtal fann jag mig till min stora överraskning säga att du ska akta dig så att det som hänt mig inte händer dig. Bli inte djupfryst som jag, säger David.

David hade gjort kometkarriär och blivit abbot sex år tidigare, redan vid 36 års ålder, trots att han var bland de yngre i klostergemenskapen.

– Jag antar att jag blev abbot för att man trodde jag skulle kunna hantera förnyelsekraven som de yngre munkarna ställde. Jag kände mig inte riktigt bekväm i min roll utan jag försökte vara någon som jag inte var.

När jag mötte Helen var jag i en korseld mellan krav på förnyelse och att stå på bromsen. Hade vi mötts tio år tidigare hade inget hänt, men nu befann jag mig mitt i en konfliktfylld debatt.

Efter projektets slut återvände bägge till sina respektive kloster.

– David skrev brev till mig men jag kunde inte lista ut om han bara var faderlig eller om han försökte säga att han hade känslor för mig. Därför var mina svar också väldigt försiktigt formulerade, säger Helen.

I december samma år möttes de nästa gång i samband med en återförening för deltagarna i projektet.

– Vid det laget hade jag känslor för David. Redan efter några månader insåg vi att vi var förälskade i varandra.

Som en skilsmässa från Gud

I februari 1981, som 31-åring, lämnade Helen sitt kloster.

– Jag tog mina novislöften mycket allvarligt. När jag kom till den punkt att jag måste gå ut trodde jag att jag bröt med Gud och att han aldrig skulle tala till mig igen. Men under processen upplevde jag Guds närhet trots allt. Jag upplevde att han brydde sig om att människorna var hela och sig själva.

Efter att Helen lämnat klostret fortsatte brevväxlingen med David. Hon har över tusen brev som han har skrivit åt henne.

– Vi lyckades också träffas sporadiskt. Men det hade inte varit okej att vara romantiska. David talade om det nya livet som kom när man kände sig älskad. Det livet kunde han ta med sig till klostret.

David kände sig kluven. Det såg Helen tydligt i breven han skrev. Eftersom det redan fanns en David i klostergemenskapen när han kom blev han kallad efter sitt andra namn Wilfrid. Först var hans brev signerade Wilfrid, därefter Wilfrid David och slutligen David.

– Den naturliga och livliga unga personen var David medan Wilfrid var klosterpersonen. Han skrev om hur de bekämpade varandra. De behövde komma samman, säger Helen.

Han hade inte räknat med att David skulle dyka upp på nytt.

– Jag trodde att David Weston var någon jag lämnat bakom mig som 22-åring då jag blev Wilfrid. Men han fanns fortfarande kvar inom mig, säger David.

Efter att Helen lämnat sitt kloster väntade hon på att David skulle göra detsamma. Men 1982 kom han till att han inte kan göra det.

– Det fanns inte i min begreppsvärld. Jag trodde verkligen på mitt arbete i klostret och på mina klosterlöften. De få personer som visste om min kamp trodde att jag skulle komma ur den som en starkare munk, säger han.

Han tyckte om livsrytmen i klostret.

– Någon skulle kalla den monoton. Atmosfären var vacker speciellt under den tiden vi sjöng enkla sånger på latin. Jag fick arbeta i trädgården, något som jag fortfarande tycker om att göra. Religionen krympte mig inte, snarare tvärtom. På många sätt öppnade den upp.

När David sade sig stanna i klostret bestämde sig Helen för sluta vänta på honom och gå vidare i livet. Men varken Helen eller David släppte taget om dom Wilfrid.

– Jag kunde gott ha fortsatt leva i klostret om det inte hade varit för Helen. Hon ställde allt på huvudet.

I slutet av 1983 fick David rådet av sin svägerska att gå ut ur klostergemenskapen under tre månader.

– När jag gjorde det kändes det som om jag satt ner flyttblocket jag burit på. Då visste jag att jag aldrig kommer att ta upp det igen.

Då hade han inte talat med Helen på ett helt år.

– När David ville återuppta kontakten var det inte så enkelt för mig. Men jag märkte att han var lyckligare och friare, säger Helen.

David hade bearbetat sin situation både rationellt och psykologiskt.

– Vad har löftena för validitet när man krymper som person? Hur kan jag ge upp dem när jag är en person som aldrig ger upp någonting? Det var inte lätt att navigera genom den snårskogen, säger David.

Idag är han glad över att processen tog sin tid, fyra år.

– Hade jag gått tidigare är chansen stor att jag ångrat mig. Nu har jag aldrig sett tillbaka.

När David väl gjort sitt beslut av stöddes han av många vänner inom kyrkan.

– De var mera förstående än vad jag trodde de skulle vara. En av mina nära vänner, biskopen av Oxford, var bara glad. Han tyckte jag gick förlorad i klostret. Vitsen med att ha tjugo präster samlade i ett kloster för att be är inte självklar för alla. Ju mer jag ser tillbaka på det desto konstigare ter det sig också för mig.

Att bli befriad från sina munklöften var tekniskt sett inget större problem i den anglikanska kyrkan. Det räckte med att ärkebiskopen av Canterbury gjorde det. Men ungefär samtidigt som David blev befriad sade påven Johannes Paulus II att han aldrig kommer att göra det.

– Church of England är ganska ambivalent när det gäller kloster och de flesta tycker antagligen att det är konstigare att stanna i klostret än att lämna det. Kyrkan tog egentligen avstånd från klosterliv redan under reformationen. Men på 1800-talet uppstod det på nytt då man insåg att ogifta kvinnor kunde vara till nytta för kyrkan. Det gav också intellektuella kvinnor en möjlighet till en akademisk utbildning som på den tiden inte fanns i samhället.

Förmår inte förstå Gud

Trots att han var förvirrad och sökte svar så kände David aldrig att han förlorat kontakten till Gud.

– Min religiösa grundsyn har inte förändrats. Jag tror det har att göra med vem jag är, en brittisk kristen vit man. Jag är en produkt av det sammanhang jag kommer från. Under åren har jag omdefinierat Gud. Jag har upptäckt att min mänskliga förmåga inte räcker att förstå honom som en grundläggande kraft. Allt är inte kaos, det är märkvärdigt hur verkligt allting är, säger han.

Även om han idag inte ångrar sitt beslut återupplever han kampen varje gång han berättar om den.

Sex månader efter att David lämnat klostret, fyra år efter att de träffats, gifte de sig.

De försökte hålla låg profil, men hamnade ändå på första sidan i kyrkans tidning. De blev intervjuade i fem teveprogram, 25 gånger i radio och i tidningar.

De har två söner som idag är 29 och 33 år gamla.

– Att sedan bli pappa var överväldigande för mig. Det hade jag aldrig trott att jag skulle bli. Jag visste varken hur jag skulle bete mig som äkta man eller som pappa. För jag hade ju inte haft någon, säger David.

– Jag måste uppdatera honom på allt möjligt som hänt de senaste 25 åren: musik, filmer och annat, säger Helen.

David fick börja om sitt liv som 46-åring. Eftersom det enda han hade att falla tillbaka på var att han var prästvigd fick han en egen församling.

Att folk går ur klostren för att gifta sig är fortfarande mycket ovanligt.

– Vi vet bara om två andra, säger Helen.

Johan Sandberg



Kyrka. Rekordmånga har skrivit ut sig ur kyrkan efter tisdagens tv-diskussionen om homosexuella pars rättigheter. En kyrklig splittring är oundviklig, tror sociologen Thomas Rosenberg. 18.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vid söndagens prästvigning i Borgå fick stiftet två nya präster. 18.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Ansvarsveckan är de finländska kristna kyrkornas röst i arbetet för en rättvisare värld. Årets ansvarsvecka hålls 17-24 oktober. 17.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Förbönen genomsyrar hela mitt liv. Jag har fått uppleva väldigt mycket av Guds hjälp i olika livssituationer. 16.10.2010 kl. 00:00

Kultur. Finalisterna till Årets kristna bok har valts ut. Bland de tio finalisterna finns inga svenskspråkiga verk. 15.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Finländska diakoniforskare har öppnat en ny internationell servicetjänst på webben. 15.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Gruppen på Facebook kan vara lika verklig för dess medlemmar som gruppen som samlas i församlingshemmet. Närvaron på webben placerar kyrkan mitt i byn igen. 14.10.2010 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Jag byter blöja på tvååringen när han plötsligt tittar upp på mig och säger: – Mamma, du är gammal. Jag skrattar förbryllat till. Gammal? Kanske gammal som i – stor? 14.10.2010 kl. 00:00

Ledare. Samtidigt med de israelisk-palestinska fredssamtalen pågår en betydligt mindre påpassad överläggning, nämligen den romersk-katolska kyrkans specialsynod om de kristnas situation i Mellanöstern som Kyrkpressen rapporterade om förra veckan. 14.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Trots flera år av lobbning och förhandlingar är bygget av Vandasvenskarnas församlingscentrum nu uppskjutet igen. – Det finns ingen plats för oss. 13.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Finska missionsrådet har för första gången sammanställt en omfattande statistik över sina medlemsföreningars inkomster och omkostnader under 2009. 13.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. Hon har skrivit, pratat och varit mentor för den unga prästen. Nu belönas rekryteringsarbetet med utmärkelsen Årets präst. 12.10.2010 kl. 00:00

Kyrka. De politiska färgerna syns också i församlingsvalet. Vissa partier har egna valprogram och listor, andra engagerar sig inte alls, visar en snabb enkät. 12.10.2010 kl. 00:00

Människa. Priset är för högt men det kan komma något nytt, till och med gott, ur tomheten. 12.10.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Som denna spalt står längst till höger på sista uppslaget i tidningen stod Axel Carpelan i det sociala livets tystaste utkanter. 12.10.2010 kl. 00:00

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02

arv. Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon. 27.3.2020 kl. 12:38

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10