Livet bär genom kriget

Bok. BOK. I sin nya roman väver Marianne Backlén samman livsberättelser från inte bara olika länder och kulturer men också olika tider. 18.12.2015 kl. 00:00

Marianne Backlén var en av de första inhemska författarna i min bokhylla som gav både invandrare och nyfinländare ett ansikte och en röst. Jag har alltid fascinerats av just den förmågan, att presentera personer från olika kulturer, i olika åldrar, och låta dem mötas i vardagliga situationer, vanligen i helfinska miljöer – i min hemmiljö.

I sin nyaste roman Jag gungar i högsta grenen driver Backlén denna förmåga ett steg vidare när hon i en mäktig familjesaga väver samman livsberättelser från inte bara olika länder och kulturer men också olika tider. Som utgångspunkt har vi Maria i 1960-talets Helsingfors. Från henne vävs trådarna framåt och bakåt, till bittra döttrar och stolta fäder, till tillknäppta tanter och förlorade söner.

Ett av de mest fascinerande inslagen är när författaren i svaga fläktar av magisk realism verkligen skapar möten där hon låter personer från olika tider ana varandras närvaro i rummet. Någon läsare kanske störs av de orealistiska elementen i en i övrigt mycket historietrogen, och som jag uppfattar det, korrekt beskrivning av skeenden i vårt lands och Europas historia. Det måste ligga ett oerhört researcharbete bakom en roman av det här slaget, ett arbete som med sin detaljrikedom ibland gör min läsning långsam. Jag drunknar stundvis i beskrivningarna och har svårt att hålla koll på det digra persongalleriet och de invecklade släktkonstellationerna.

Den förenande tråden mellan berättelsens personer, i släktled efter släktled, är kriget. Krigen.

Det är både beklämmande och hoppingivande att läsa om de varierande metoder som människan tar till för att överleva en katastrofsituation. Ett gemensamt drag jag slås av i dessa tider av oroligt vapenskrammel, som också vår jul tycks präglas av, är människans oförmåga att inse vad som håller på att ske, vad som ligger precis bakom hörnet. Livet går på i det lilla trots att ett stort krigsmonster precis drar efter andan för att blåsa ut sitt kaos över världen.

Marianne Backlén beskriver kriget som jag aldrig läst det förut. Samtidigt är det tröstande att få läsa om människor som lever det vanliga livet, så gott det går, trots att kriget är så närvarande. För så tycks det vara med oss människor: livet i det lilla, i familjen, i det som ligger oss närmast, är det som bär och betyder något också när allt annat rasar samman.
Det innebär förstås också att ländernas kamp inte spelar så stor roll för mig om jag fått mitt hjärta krossat. Det är inte passets stämpel som avgör hur sårad jag blir när du lämnar mig. Jag är främst solidarisk med den som får mig att känna mig sedd och uppskattad.

Jag gungar i högsta grenen
Författare: Marianne Backlén
Förlag: Schildts & Söderströms 2015

Nina Österholm
Welcome, Välkommen, Dobro
pozhalovat säger Minna
Njumbe Njikang, Patricia Högnabba och Emma Gustafsson varje torsdag i Matteuskyrkan.

Helsingfors. Vad kan vi göra för att underlätta livet för våra församlingsbor – och hur kan vi göra det tillsammans? Här började samarbetet kring Matteus Afterwork. 28.3.2024 kl. 12:25

Kolumn. En gång om året brukar jag regrediera från ansvarsfull fader och förman till tonåring, eller kanske rättare sagt ung vuxen, och själv bli ung på nytt. Det handlar om den årliga skidresan som ordnas av den lokala församlingen, i vilken jag nuförtiden deltar tillsammans med mina barn. 28.3.2024 kl. 12:20

Johannes. Axel Sippel har själv varit aktiv i Johannes församling varje sommar sedan den egna skriftskolan. Han gör civiltjänst i Johannes församling. 28.3.2024 kl. 12:14

Kolumn. Med poddar följer också en frestelse att försöka maximera varje vaken stund med lärdom, att fylla varje ledig stund med jakten efter mera kunskap. 15.3.2024 kl. 14:02
Harriet Kolehmainen, i orange halsduk, spelar rollen som djävul i passionsspelet Via Crucis. Till höger Jesus som i år spelas av skådespelaren Panu Haavisto.

Helsingfors. Harriet Kolehmainen är en av över 50 medverkande i passionsspelet Via Crucis som uppförs på Senatstorget på påskafton. ”Föreställningen är för alla nyfikna som är öppna inför nya upplevelser.” 15.3.2024 kl. 14:11

Johannes. Hon ordnar tillsammans med barnledarteamet påskkyrka för daghemmen på Johannes område. – I år bjöd Johannes församling in daghemmen till åtta olika samlingar i två kyrkor. Det här är andra året vi förutom påskgudstjänst också erbjuder berättelsen om varför de kristna firar påsk. 15.3.2024 kl. 13:58
Johanneskyrkan är en populär turistkyrka. I sommar får turister som vill se kyrkan inuti betala fem euro.

JOHANNES FÖRSAMLING. Under sommaren kommer turister att få betala inträdesavgift för att se Johanneskyrkan. Det här görs i samarbete med Tuomiokirkkoseurakunta, som redan förra sommaren bar upp en inträdesavgift i Sveaborgs kyrka. 1.3.2024 kl. 11:33

Kolumn. Insikten är glasklar. Jag skulle gå sönder om jag fortsatte med det här. Jag vill så gärna ta hand om barnen, det är en nyfunnen vilja i mig. 1.3.2024 kl. 11:28

HALLÅ DÄR. Hon är med i teamet som ordnar ”Förbön och tack” varannan tisdag i Munksnäs kyrka. 1.3.2024 kl. 11:21
Lars Lundsten är docent och förtroendevald i Johannes församling.

Kolumn. Då jag skriver dessa ord är det några dagar kvar tills valet till kyrkomöte. Då du läser dessa ord är valet över och vi har fått en ny samling människor som får fatta beslut om kyrkans framtid. 19.2.2024 kl. 08:00

Helsingfors. Nicolina ”Ninni” Grönroos ska gifta sig i sommar och funderar på att delta i Nöd och lust-kvällen för att bekanta sig med bra vigselmusik och provpromenera fram till altaret. 19.2.2024 kl. 08:00

Helsingfors. Saga Brummer vikarierar kanslisekreteraren i Johannes församling tills vidare. 19.2.2024 kl. 08:00
Katarina Gäddnäs, Sören Lillkung, Silja Sahlgren-Fodstad och Jani Edström diskuterade vilka krockar som uppstår när kyrkan möter konsten. Undergräver det trovärdigheten som konstnär eller kritiker att vara troende?

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

Kolumn. Vad får dig att orka? Orka med vardagen och brådskan, eller det långa ensamma veckoslutet? Vad får dig att orka när du inte kan undvika de dagligen återkommande deprimerande nyheterna om allt elände i världen? 5.2.2024 kl. 15:09

HALLÅ DÄR. Onsdagen den 14.2 firar vi vändagen. 5.2.2024 kl. 15:04