När jag blir omfamnad reagerar hela min kropp med att gå från stressläge till nån form av trygghetmode

Jag fick lära mig i grundskolan om hur viktigt det är för hjärnan att få beröring. ”Man ska kramas i minst 30 sekunder för att de ska ha nån effekt!”, brukade min klassis säga. För enligt hen så var det först efter sekund 20 som hjärnan släpper känslan igenom. Beröring lär sänka stressnivåerna och blodtrycket, lugna ett hjärtas snabba tempo och stärka immunförsvaret. Minns att min klassis listade en massa fysiska och psykiska fördelar som beröring för med sig.

När någon kramar mig känns det som om min smärta minskar, jag får dela min sorg och börda med hen som kramar mig – utan att säga ett enda ord! En hand på min axel minskar spänningarna i min kropp och lugnar min själ. När någon håller min hand, känns det tryggare att somna men också lättare att kämpa genom det som är jobbigt i mitt liv. Jag tänker att vi människor är skapta av Gud för att ge närhet till varandra. Särskilt då när livet är tungt. När jag blir omfamnad reagerar hela min kropp med att gå från stressläge till nån form av trygghetmode.

I diakonin möter jag många människor som är ensamma. Ensamhet har känslomässiga, sociala och fysiska följder. Vi kan läsa i olika forskningar hur ensamhet för med sig bland annat känslor av utanförskap, sämre sömn och risk för höjt blodtryck. Ensamhet gör nämligen inte bara ont i hjärtat. Den påverkar hela människan, kroppen, tankarna och tron på tillhörighet. Därför kan en vänlig blick, ett samtal eller en varm beröring göra större skillnad än vi anar. Det finns stunder, där det bästa jag som diakon kan ge är en varm och lång kram. Och i den stunden handlar mitt arbete om att hjälpa någon gå från stressläge till trygghetsmode.