Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt
Det är sensommar och jag håller på med en av mina favoritsysselsättningar, bärplockning. Jag knallar över stock och sten, sveper bort en mygga då och då och fyller min hink med skogens skatter. Medan jag gör det går tankarna från det ena till det andra, semesterslut och rutinernas återkomst. Jag tänker på sommaren som både gav och tog. Den bjöd på glada återseenden, goda samtal, kalas och även förändringar med oklar utgång. Dagar med hemma-arbete och fritid, resor och smutstvätt, dagar med spegelblankt hav och solvarma klippor.
Där jag går i skogen pratar jag med Gud om olika saker, tackar för allt det fina men morrar också över orättvisor och missförstånd, trasiga relationer och saker som synes omöjliga att lösa. Jag bryter av en torr kvist, släpper den till marken och tänker att just precis så är det för en del personer i min omgivning. De verkar vara bortglömda av andra och kanske också av Gud känns det som!?
Gud – men ...Hallå, var är du?? Gud – Du lovade att vara med alla dagar!! Jag påminner Honom om det, fast jag i hjärtat vet att löftet gäller än. Jag tänker på mitt arbete som diakon och de människor jag möter i den vardagen, många av dem är som avbrutna, tappade kvistar, tilltufsade, torra och trötta. Mänskor, där barnens skolstart och vardagsrutinernas återkomst närmast är ett berg att bestiga, med allt man måste, borde och olika förväntningar som finns. Mänskor som blir mer ensamma när höstmörkret smyger runt husknuten. Mänskor som fått diagnoser, förlorat jobben, separerat och dem vars ekonomi kraschat. Jag formulerar ett tyst: Förbarma dig, Gud! Förbarma dig! Du har ju lovat gå bredvid i alla lägen, mitt i alla lägen.
Jag formulerar ett tyst: Förbarma dig, Gud! Förbarma dig! Du har ju lovat gå bredvid i alla lägen, mitt i alla lägen.
Jag lyfter blicken mot talltopparna och känner mig mitt i allt liten i jämförelse med de ståtliga träden, lika liten som jag kan känna mig i mitt arbete ibland. Jag ser skogens guld glimma i gläntan och sätter mig på huk. Att fylla hinkar och korgar med bär och svamp är kanske ingen stor sak, men ger mig mycket glädje. Att vara diakon är kanske ingen ”stor sak”, det är inget eftertraktat toppjobb – men det ger mig mycket glädje. Ibland glimmar det till som de gulaste kantareller när en medvandrare kommer på rätt köl igen och kan gå vidare på sin väg med lättare steg.
En rad ur en sång kommer till mig: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt...” och det är egentligen allt jag kan utantill av den sången. Väl hemma läser jag hela sångtexten och den här raden sticker ut: ”... är det uppdrag du fått än så ringa i sig, o var nöjd att Han gav det åt dig”. Just det. Och Han har ju lovat att vara med, både mig och alla andra! Känslan av litenhet byts mot tacksamhet och mitt lilla morr av hjälplöshet och förlorat mod byts mot ett nynnande på första frasen ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Den upprepas om och om igen i mitt huvud – och jag tänker att det kan man nog applicera på många olika sammanhang; i föreningsverksamheten, församlingsverksamheten, i föräldraskapet och i vänkretsen. Tankarna går från applicera till applikationer och jag roar mig med tanken på hur en ”Gör det lilla du kan-app” skulle se ut i telefonen?
