"Finns Gud också på Åland?"

Det frågade sex-åringen när vi promenerade mot Finströms kyrka i den varma augustimorgonen. Jag hostade till för att vinna lite tid, ville inte säga något allt för vuxet och klyschigt.

Minns inte exakt vad jag i hasten svarade, men det blev ingen lång diskussion för frågeställarens uppmärksamhet flyttades snabbt till tre fjärilar som snirklade i luften ovanför några gravstenar. Jag har ändå återkommit till den korta frågan som lätt får mungiporna att söka sig uppåt.

Spontant tänkte jag att det var en rolig och lite gulllig fråga ur en barnamun, men man kan ju irra sig vidare mot riktig djupa och allvarsstinna tankar om Guds närvaro.

En kväll lite senare dök jag ner i Psaltarens verser för att läsa om gudsnärvaro med psalmisten ord, om rädsla och tillit, om himlen och dödsriket, om morgonrodnadens vingar och boningar ytterst i havet. Många poetiska formuleringar berörde mig, både välkända rader och sådana jag inte hade i minnet från förr.

Men hur tänker jag själv om Guds närvaro, vilka uppfattningar och erfarenheter har jag själv? Vad har jag hört av andra? Är det mest förvirring eller förundran som frågan bär med sig? Hela frågan är ju så stor att det är lätt att tappa greppet om den.

Här några ytskrap: jag tänker att Gud är så nära mig som varje andetag jag tar, också när jag inte känner det så. Under en längre simsession här om sommaren i Samppalinna utebad fick jag också en inre bild framför mig av Gud som vattnet där jag simmade. Han bär mig, finns omkring mig, men ger mig också möjlighet att röra mig fritt (simbassängens rader av band som ramar in de olika simbanorna är som trons ramar och ord som försöker hålla mig på rätta vägar utan att krocka med andra).

Liksom många andra har jag lätt att ana Guds närvaro i naturen. I daggdroppar på spindelnätstrådar, fladdrande fjärilar, mäktiga susande tallar och det brusande havet. Det kan ibland vara utmanande att se Gud i medmänniskor, framför allt kan det vara svårt att se och känna Guds närvaro i sig själv. Hur skulle jag med alla mina ofullkomligheter kunna vara ett kärl för något så förunderligt och ofattbart som Gud?

Det är oundvikligen så att den här kunskapen är för djup för mig. Den övergår helt klart mitt förstånd. Men så får det vara. Medan min otåliga gudslängtan bubblar vidare inom mig har jag fortfarande väldigt många frågor om Gud, men så får det vara. Varje dag får jag öva mig i tillit inför Honom. Utmanande? Visst. Men livsviktigt.