För att lysa måste man vara okej med att synas
En obruten rengbåge sträcker sig över himlen. De starka färgerna mot den dovt blåa åskhimlen är som ett påstående. Jag hoppas jag hinner tänka min tanke till slut innan regnet är över mig. Jag torkar stänken av skärmen.
Jesus säger: ”Ni är världens ljus.” Jag vet inte om man ska ta det som ett konstaterande, ett förtroende eller ett hopp. Men för den som tror på Jesus har det kanske mindre betydelse. Om det inte är så, men det är hans vilja och önskan, är det något vi får låta gå in under paraplybönen: ”Låt din vilja ske”. Och låta det ske.
För att lysa måste man vara okej med att synas.
Jag har förstått att jag kan upplevas som självsäker, trygg och obrydd av vad människor säger och tänker om mig. Men så enkelt är det nog inte. Min hud är en människas hud, min bröstkorg är ingen skottsäker väst.
Om jag är självsäker och trygg är det bland annat därför att jag vet vems axel jag får gråta mot. Efter att några gånger ha fått stå i kristallregn när glastak krossats, vet jag att en människa aldrig står ensam i utveckling. Det krävs fler axlar. Det är knappast en slump att Jesus sände ut lärjungarna två och två, och att han i sitt avskedstal underströk: "Detta befaller jag: att ni ska älska varandra."
Ljus visar också vad som kastar skuggor, och det kan vara svårt att se. Det kan göra en förkrossad, desillusionerad, kanske till och med lamslagen för en stund. Men med tiden blir man mindre rädd för allt det som rör sig i mörkret. Kanske för att man lär sig lita på att mörkret inte övervinner honom, som är världens ljus.
Jag torkar av skärmen igen. Vid en av strandkrogarna tackar dragspelsorkestern för applåderna. Som svalor cirklar en handfull barn omkring och på sina cyklar. De pratar om huruvida de ska ta skydd undan regnet under bron, eller om lite vatten inte gör någonting. Det är ju så roligt, och de måste ju ändå hem snart. Vad gör det, om de blir blöta i regnet.
När man vill något tillräckligt mycket, faller rädslan i bakgrunden, nästan av sig självt. Som om viljestyrka, när den drivs av kärlek, är magnetisk och repellerar rädsla.
Rädslan kanske inte försvinner. Det kan fortfarande kännas obekvämt. Benen kan fortfarande kännas som spaghetti och tungan torr som sandpapper. Det är inte så farligt.
”Det som görs i kärlek görs väl”, sa Vincent van Gogh.
Låt oss älska, så som Gud först älskade oss. Låt oss ge oss till känna, säga vad vi ser och tänker, visa vår kärlek och heliga vrede. Lysa.
Du är världens ljus. Och världen väntar på att få se dina strålar.
