Symaskinen syr endast rakt fram

Jag har en gammal Berninasymaskin som enbart syr rakt. Den är äldre än jag och har glömt hur man zickzackar eller backar. Och jag förstod medan jag stod och berättade om maskinen utanför Andreaskyrkan på Högbergsgatan i Helsingfors för några bekanta att det ju egentligen är en bild på det kristna livet. Ofta när vi sätter ord på saker får vi en uppenbarelse eller en insikt på ett annat plan än när det enbart figurerar i tankevärlden.

Min association gick genast till Lots hustru som blev en saltstod då hon vände sig bakåt och tittade (eftertraktade) det liv hon lämnade i Sodom – staden som Gud förstörde för att moralen var i botten.

Jesus säger att vi inte ska se bakåt då vi satt vår hand till plogen, då vi bestämt oss för att följa Honom. Ibland frestar det mig att tänka tillbaka på tider som varit och livet kan bli ett enda zicksackande hit och dit. Men Gud vill leda oss framåt. Vägen med Jesus är inte vid och öppen för vad som helst. Det är en smal väg och porten är trång, säger Jesus. De flesta vill vandra på den vida vägen, men vi kristna behöver vandra en smalare väg med Jesus framför våra ögon.

I Helen Lemmels andliga sång sjunger vi: Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv. Alla ting runtomkring smälter bort som snö i ljuset av hans ära och makt.

Vi har fått njuta av Missionskonferens i Andreaskyrkan med god undervisning om både praktiskt kristet liv i ett samhälle med många problem, men också om när det omöjliga blir möjligt för att Guds Ande leder och vill möta mänskor. Han vill möta oss och mänskorna omkring oss.

Vem ska jag sända, frågar Gud profeten Jesaja? Hur mycket tro ska jag finna när jag kommer tillbaka, frågar Jesus?

Vi behöver hjälpa varandra framåt på den raka vägen. Vi går så lätt omvägar om vi inte backar upp varandra. C.S. Lewis beskriver omvägarna och frestelserna så bra i Kristens resa. Och vi vet ännu mer när vi läst hans bok Från helvetets brevskola. Det är en kamp att gå den smala vägen, men Guds Ande är villig att hjälpa och trösta. Som Paulus skriver i Efesierbrevets sjätte kapitel behöver vi ta på oss Guds vapenrustning och leva i bön och gemenskap. I bönen får vi ord på samhällsproblem, ångest, frågeställningar och utrop – allt förvandlas till kommunikation med den Högste och då får allt omkring oss en annan dimension.