Dela en stund i deras inre trädgård

Jag har en ledig dag och låter arbetstelefonen ligga kvar i väskan på ljudlöst. Det går lätt att jobba fast man är ledig, om man inte aktivt besluter sig för att låta bli och att saker kan vänta. Jag gör undan lite hushållssysslor och byter sedan om för att tillbringa några ostörda timmar i trädgården. Jag gräver och rensar, flyttar på plantor, fyller på jord, kör bort torra blad och grenar från fjolårets säsong. Jag tar käppar och stöder upp höga blommor, så att de har något som håller dem upprätta när det blåser. Jag har skavsår på fötterna och en blåsa på handen.

Jag noterar att min Afrikas lilja inte gillat sol och blåst och känner mig lite misslyckad, som placerat den på en så utsatt plats. Jag slås av att det är både fult och vackert på samma gång i min trädgård. Ogräsblommor och ”riktiga” blommor står i blom, sida vid sida. Sprakande skönhet. Naturens lovsång. Jag låter vissa ”ogräs” stå kvar tills de blommat ut. Vem är jag att säga att de inte får vara med?

Tankarna vandrar vida omkring och jag tänker på olika människor jag mött i mitt arbete. Jag tänker att mitt arbete som diakon är lite som att vara trädgårdsjobbare. Man håller på med många olika saker hela tiden, man gör en insats här, man väntar på svar från där, man stöder upp, sår ett frö, hjälper till att få syn på torra kvistar att klippa ner. Plötsligt ser man någon grönska och slå ut i blom. Saker faller på plats, utkomststödet beviljas, hyreslägenhet hittas, barnet börjar må bättre, sysselsättning hittas och den sköra relationen får ny glöd.

Min privata telefon ringer och jag får bud från kansliet att en person sökt mig. Jag hör av mig till hen och vi bokar en tid. Bra så. Jag fortsätter fylla min skottkärra, med ogräs och döda kvistar. Jag kör det till min lilla ”tipp”, tar med ny jord på tillbakavägen och fyller på i bänkarna. Och så håller man på, både i trädgården och på jobbet. Tar hand om utan att ta över, hjälper till att få syn på vad som kan förändras. Stöder när det blåser. Och det är fint, det är det finaste, att få följa en människa en bit på vägen och dela en stund i deras inre trädgård.