Vi behöver mer omsorg om familjerna

Här står jag lutande mot ett träd på kursgården Lärkkulla i Karis. Majsolen smeker mot min kind. Jag står där omringad av mina kurskamrater, som också lutar mot sitt eget träd. Jag är inne i min egen lilla bubbla, men samtidigt fullt medveten om alla andra runt omkring mig. Terapeuten på Kyrkans familjerådgivning uppmuntrar oss att aktivt vistas bland träd. Träd står för något stadigvarande och hållbart. Vi kan använda det som redskap, för att förankra oss, här och nu. Forskningen visar på att träd sänker stressnivåer, minskar känsla av oro och förbättrar återhämtningen.

Trädterapi hör till kurshelheten ” Relationsfrågor inom församlingsarbetet”. Kursen behandlar olika problem som kan uppstå i parförhållanden och mellan människor i allmänhet. Problem som bottnar i personens förflutna, de tidiga relationerna, anknytningsmönstret osv.

I församlingsarbetet är det främst präster och diakoniarbetare som för själavårdande samtal med människor. Vi möter dem, ger dem plats, lyssnar på dem, och delar med oss av den kunskap vi fått i vår utbildning och genom vår livserfarenhet. När personens, parets eller familjens problem är mer komplexa, brukar vi rekommendera kyrkans familjerådgivning. Tjänsten är avgiftsfri, och klienten behöver inte vara medlem i kyrkan.

I flera kommuner går det diskussioner om att familjerådgivningens resurser helt skulle flyttats över till församlingarna. Detta är mycket oroväckande eftersom flera kommuner upplever, att deras resurser redan nu är knappa. Ett stort ansvar flyttas därmed över till församlingarna, där de anställda redan nu har fullt upp med de nuvarande arbetsuppgifterna.

I församlingarna tänker man ofta att det inte är kyrkans sak att erbjuda psykoterapi. Om vi går långt bak i tiden, var det inte heller kyrkans sak att lära folk att läsa eller vårda sjuka, ändå har de gjort det. Det är inte heller diakonins ansvar att förse människor med pengar till mat och mediciner. Församlingen borde inte lappa de nedskärningar som samhället gör. Ändå gör vi det, i den mån det är möjligt. Kyrkan bär ansvar över sina medmänniskor.

Jag går tillbaka till mitt träd. Lutar mig bakåt, och känner värmen bakom ryggen. Fötterna känns stadigt mot marken. Jag andas in och ut. Barkens skrovliga yta känns skön mot mina händer. Jag är här och nu. Allting är möjligt.