Även rätt beslut kan göra ont, och dina känslor är tillåtna

Den senaste tiden har jag mött flera vänner inom diakonin som funderat på sina egna negativa känslor, ofta väldigt djupa och starka sådana. Många skäms över dem, speciellt i stunder då de upplever att de själva orsakat sin livssituation. Sorg, ilska, smärta och saknad är känslor alla förstår att man bär på vid plötsliga, chockerande livskriser. T.ex. trafikolyckor och obotliga sjukdomar hör till dessa. Men får man känna dessa känslor om man själv valt sin situation? T.ex. då man valt att lämna en partner, flytta hundratals kilometer från sin familj eller göra en abort?

Får jag känna så här? Jag är ju skyldig till det själv?

Att fatta beslut som förändrar ens liv "på riktigt" låter ibland som enkla val när man berättar om det i efterhand. Men inifrån känns det sällan så enkelt. Till dig, som oroar dig för om de negativa känslorna du känner betyder att du gjort fel val, vill jag säga att jag själv flera gånger stått i situationer där jag vetat att jag behöver välja något som på sikt är bättre för mig och min familj, men där varje steg och varje beslut ändå har gjort fruktansvärt ont.

Det gör ont, för det har alltid funnits något att sörja. Även det som inte längre fungerat kan ha burit och varit gott en gång. En relation kan ha varit trygg, ett arbete kan ha gett mening och en roll kan ha format min identitet, min själ och min tro. När jag lämnar det bakom mig, lämnar jag inte bara det som var svårt, jag lämnar också det som en gång var gott. Och mina negativa känslor bottnar i min sorg över att mista det goda som varit.

Jag vill också säga dig som känner skam för dina negativa känslor att ilskan kommer ofta smygande. För mig har den inte alltid kommit direkt, utan ibland först sen när jag får lite avstånd. Ilska över att jag stannade så länge, över att mina gränser suddades ut, eller över att jag inte blev mött som jag hade behövt. Länge tänkte jag att ilskan var något jag borde trycka undan, något som störde min bild av att göra “rätt”. Men jag börjar förstå att också min ilska hade något att säga och jag behövde känna den, för att kunna gå vidare. Ilskan pekade på det som inte var hållbart för mig. Så var inte rädd för din ilska.

Var inte rädd för din ilska!

Ur ett diakonalt perspektiv tänker jag att det här är något vi behöver få bära tillsammans. Att få säga högt: “Jag vet att jag har gjort rätt val, men jag är ändå ledsen.” Att få gråta över det som var, utan att någon skyndar på en till nästa steg. Att få vara arg, utan att skämmas. Den senaste tiden har flera av mina diakonala möten handlat om just detta. Att dela bördan av de negativa känslor som finns i ett människoliv.

I mötet med andra, och i mitt eget liv, försöker jag öva mig i att låta allt få finnas – både lättnaden och sorgen, både hoppet och ilskan. För det är kanske just där, i ärligheten, som något nytt kan börja växa. Inte som en snabb lösning, utan som en varsam process.

Gud finns också i det som är trasigt.

Och mitt i det påminns vi om att Gud inte bara finns i det som känns klart och ljust, utan också i det som är trasigt, motsägelsefullt och sorgligt. Att jag och du får vara hela, inte perfekta, och att också de svåra känslorna har en plats i vår väg vidare.