Fåfängt lyxproblem eller en virvel av hopp?

Vad spelar det för roll att jag funderar på en enklare, mera jesusdoftande vardag när världen är upp och ner av krig och global osäkerhet? Är det inte ett lyxproblem att så ivrigt fundera på vad jag kan avstå från medan många har svårt att få vardagen att gå ihop eller när det inte är en självklarhet att få leva fritt och tryggt?

Det är lättare att tänka på att avstå från något materiellt om man redan har det ganska bra på den fronten. Men jag har de senaste tiderna tänkt på att avstå från annat än konkreta saker. Jag tror att det gör mig gott att öva på avstående, också på andra plan än det rent materiella. Jag kan behöva avstå från egna förväntningar, från andras förväntningar, från nånting i en översvämmande kalender, från gamla vanor, kanske avstå från sociala sammanhang som är tyngande.

Avståendet kan bli en gåva redan innan ett konkret avstående ens har ägt rum. Att se på tillvaron och fundera över vad jag vill eller borde avstå från gör att jag måste gå djupare i mig själv. Rannsaka mig, se på mig själv och omvärlden med nya ögon.

Vad jag vill skapa mera plats och tid för, för min egen och andras skull? Hur kan just jag bidra till att skapa en bit av himmelriket redan här på jorden? Med sådana individuella, men ändå stora frågor hoppas jag att också mina små tankar och längtor blir betydelsebärande virvlar i ett större flöde mot hopp och ljus mitt i vår tids oro.