Att bära på sår från barndomen som inte vill läka

”Jag är inte det viktigaste, du är inte det viktigaste, det viktigaste finns mellan oss” (Martin Buber)

Hon sätter sig på stolen bredvid mig. Vårsolen tittar fram genom fönstren i mottagningsrummet. Stämningen i rummet är varm och harmonisk. Kvinnans blick vandrar genom rummet. Blicken fastnar på en tavla, som föreställer två personer som sitter på en klippa. ” Det där är som jag och mamma” utbrister hon. Kvinnan fortsätter att berätta om skogsutflykterna med mamma, om stunderna då allt var bra. Under ytan fanns ändå alltid en osäkerhet, en gnavande ångest, en rädsla att allting brister och mamma blir missnöjd. Kvinnan berättar, att när mamman var missnöjd gick hela familjen på nålar. Alla ville att mamman skulle vara glad och nöjd, då mår hela familjen bra. När mamma är missnöjd är det alla andra som är jobbiga.

Kvinnan berättar om ilskan och frustrationen som väcktes i de här situationerna. Om ilskan hon kände, och som hon tänkte att hon borde svälja för husfridens skull, men som ibland blev förmycket. Då bubblade de mänskliga reaktionerna och frågorna fram som ” Vad har jag gjort för fel?” Vad är det jag ska be om ursäkt för?”. Sådant ifrågasättande klarade hennes mamma inte av. De gjorde henne ännu argare. Detta resulterade ofta i att mamman behandlade det lilla barnet som luft. Hon hörde inget, hon såg inget och hon var inget, före hon bad om ursäkt. Tankarna av förvirring snurrade i huvudet. Förlåt för vad? Nu som vuxen kan kvinnan se sin mammas brister. Efter att hon gått i terapi, har hon fått förståelse för mammans beteende. Mamman har narcissistiska drag. Hon har alltid rätt, aldrig några brister. Hon behöver aldrig be om förlåtelse för hon gör ju aldrig något fel. Hon överför skuldkänslor till andra människor, som hon själv inte är kapabel att känna. Hon är mästare på att manipulera andra människor att utnyttja andra för egen vinning, genom metoder som projicering och brutna löften. Hon använde även ”gaslighting” som är en typ av psykisk misshandel och manipulation där förövaren får offret att tvivla på sitt eget minne, omdöme och sinneshälsa, då förövaren förvränger sanningen, förnekar händelser och skapar förvirring för att uppnå kontroll. Beteendet får offret att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning, omdöme samt orsakar självkritik.

Kvinnan bredvid mig är stark, hon vet vad hon vill. Hon har länge gått i psykoterapi, och behandlat relationen med sin mamma. På mottagningen har vi talat om mammans röst som finns inne i henne. Det är svårt för kvinnan att stå på sig, svårt att säga som det är och svårt att se sitt eget värde. Kvinnan berättar om sin ensamhet. Ensam, för att allt det jobbiga sker ” bakom stängda dörrar”. De flesta människor ser hennes mamma som en mycket trevlig, social och empatisk person.

Vi diskuterar om sorgen över att inte kunna föra ett vuxet samtal med sin mamma, då mamman gång på gång glider ner i en trotsig 3-årings skor.

Kvinnan bär på sår som inte vill läka. Det är motstridigt då relationen till mamma ibland är varm och harmonisk. Men så fort saker inte går som hon tänkt sig och omgivningen inte formar sig efter hennes behov, spricker någonting. En ilska väller fram och kvinnan blir nertryckt och skuldbelagd av sin egen mamma,

Jag läste nyligen boken ”Kaikella kunnioituksella – irtiottoja vanhempien vallasta” av Katriina Järvinen. Boken behandlar svårigheter i vuxna barns och föräldrars relation, och uppmuntrar till en sund självständighet. Boken utmanar den traditionella synen att alltid respektera och högakta sina föräldrar och ger verktyg att identifiera föräldrarnas maktmissbruk.

Mina tankar går till det fjärde budordet ” Hedra din fader och din moder” (2 Mos 20:12). Vi ska respektera och uppskatta våra föräldrar. Detta kan vi ändå inte göra på bekostnad av oss själva. Alla människor har rätt att vara sig själva och skydda sitt eget jag. Ingen ska få stampa på oss eller styra över oss, även om det vore våra egna föräldrar eller syskon. Jag ser budorden som en slags guide och vägledning. Jag tycker att den viktigaste egenskapen som finns, är att vara snäll. Snäll med sig själv och med varandra. Snäll betyder ändå inte att vi gör som andra människor förväntar sig, och formar oss enligt andras önskemål. Jag ser det mer som respekt och ödmjukhet inför andra människor. Som Martin Buber, så klokt sade i sitt citat ”Du är inte det viktigaste, jag är inte det viktigaste utan det som spelar någon roll är det som händer mellan oss människor. Låt oss förvalta det väl.