Systemet före människan – om bemötande och rättvisa
Den senaste tiden har jag ofta hört samma mening på diakonimottagningen: ”Jag förstår inte hur de kan besluta så här.” Den meningen hörs ofta i mötet med människor som har fått ett avslag från FPA. Bakom orden finns sällan bara en fråga om pengar eller paragrafer, utan en stark känsla av att inte bli sedd, förstådd eller tagen på allvar.
Vi bestämmer oss, tillsammans med diakonpraktikanten, för att göra ett studiebesök på FPA. Vi vill med egna ögon se hur ett FPA-kontor ser ut i dag. Hissen som är trång och mörk för oss upp. När vi stiger ut blir vi bemötta av två vakter. De säger ingenting. De bara tittar. Jag hör mig själv säga, nästan ursäktande: ”Ursäkta, vi är här bara för att bekanta oss.” Stämningen i väntsalen är trött och tung. Tjänstemännen sitter i sina rum, bakom glasdörrar. De ser och hör inte.
Då tänker jag på en person som hade fått avslag och stöden blivit frysta tills vidare och fått ett svar ”No voi, voi, vi kan inte ändra på beslutet men du kan alltid göra en överklagan”.
När man har fått ett avslag blir bemötandet avgörande. Ett korrekt beslutsbrev kan upplevas som hårt. Ett sakligt samtal kan ändå lämna en människa ensam med sin maktlöshet. När språket är tekniskt och avståndet stort riskerar människan att minskas till ett ärende, snarare än att bli mött som den hon är.
FPA fattar beslut utifrån lagar som ska garantera likabehandling och rättssäkerhet. På papperet är det rättvist. Men rättvisa på papperet är inte alltid densamma som rättvisa i livet. Ett beslut får alltid konkreta följder. När stödet fryses eller avslås kan hyran bli obetald. Medicinen blir kvar på apotekshyllan. Maten räcker inte till. I vissa fall hamnar familjer och personer i hunger eller skuld. Då är rättvisa inte längre ett begrepp. Den känns i magen, i oron och i sömnlösa nätter.
I diakonalt arbete möter vi ofta människor just i detta mellanrum: där systemet har gjort sitt, men där människans frågor finns kvar. I samtalen finns plats för lyssnande och en möjlighet att ge en röst åt frustrationen. I samtalet kan man kanske få tillbaka något av den värdighet som lätt går förlorad i mötet med stora system.
Kanske handlar rättvisa inte bara om lika beslut, utan om att ingen ska behöva bära konsekvenserna ensam? Och kanske är ett medmänskligt bemötande ibland det mest rättvisa vi kan ge?
