En lerklump i Guds hand

Som diakon är jag mitt eget viktigaste redskap. Det är genom mig – mina ord, mitt lyssnande, min närvaro – som omsorgen förmedlas. Det är bra om jag är empatisk, närvarande, alert, intressant och klok. Men vad händer de dagar då den känslan inte riktigt vill infinna sig? Är det okej att i sin arbetsroll vara svag?

En kvinna utbrast till mig en gång: ”Oj, så mycket elände du får se! Människor som har det så svårt. Du måste ta mycket med dig hem”. Min spontana, tysta reaktion på uttalandet var: nej! Jag får inte ta det jag möter med mig hem. I mötet med svårigheter behöver jag vara medveten om vad som är mitt och vad som tillhör den jag möter. Jag kan inte bära allas nöd. Jag behöver inte genomleva den heller. Jag får ta emot berättelserna, jag får lindra nöden om jag kan, men ansvaret kan aldrig läggas över på mig. Och min familj ska inte drabbas av det jag möter.

Den egna omsorgen är också en del av kallelsen. Att ge plats för vila, bön och handledning är inte själviskt, utan nödvändigt. Ett redskap som aldrig tas om hand slits snabbt ut. Och vad gott gör jag om jag är för trött för att orka visa empati? Vad gott gör jag om tålamodet tryter i svåra kontakter?

Att arbeta med människor, att arbeta utan arbetstid, att arbeta utan tydlig arbetsbild är alla riskfaktorer för utmattning. Jag behöver kunna sätta gränser för att orka och jag behöver få förståelse för mina gränser. Och alltid finns det något mer man kunde eller borde göra.