I Guds namn

Skärtorsdagsmorgon. Jag får några samtal och ringer några samtal, stämmer mötesdatum, slutför ett PM, vi önskar varandra en vacker påskhelg.

Jag känner paradoxen i mig, när tystnaden sänker sig mot eftermiddagen till, samtidigt som mitt inre samtal tilltar.

Hur var det för dig, Jesus? Att sätta dig till bords med dina vänner en sista gång innan det svåra? Att lämna evangeliet i händerna på Petrus, som innan morgonen kom hade svikit tre gånger, fast han dyrt och heligt lovat att aldrig, någonsin? Undrade du över om Judas skulle vika undan med blicken innan han gav dig den där kyssen, eller om han tvärtom skulle stirra dig rakt in i ögonen, med en glasartad blick?

Jag följer de här tankarna och ber, förundras, gråter och tackar. Vilken kärlek, vilket mod. Jag blir liten inför Guds stora kärlek, och sen fylls mina lungor av ny luft och jag växer. Tänk, att jag är så älskad – att mänskligheten är så älskad.

Till min e-post sänds högsta domstolens dom mot Päivi Räsänen. Jag läser domen, som fastslår att det hon gjort är brottsligt. I domen finns också en förteckning över vilka yttranden som domstolen bedömer vara hets mot folkgrupp. Det är en markering från Finlands rättsystem om att en gräns har överskridits, när man pratar om andra människor som störda, onormala och skamliga. Ens förståelse av Guds ord ger en inte rätt att kränka en annans människovärde.

Bilden av Räsänen, som med Bibeln i hand leende går in i rättssalen, fladdrar förbi i mitt minne. Är det hit evangeliet, som lämnades i Petrus händer och förts genom historien, kommit? Till att bli ett slagträ i en rättegång om vad man i Guds namn får säga om en annan människa?

Guds namn har också gjorts till ett vapen i USA:s anfallskrig mot Iran. Över 200 klagomål från cirka 50 militärbaser inom alla försvarsgrenar har lämnats in till den amerikanska organisationen Military Religious Freedom Foundation, där militärer värjer sig för påståenden som att kriget mot Iran är ”en del av Guds gudomliga plan” och att president Trump är ”smord av Jesus” för detta krig. Mina tankar går till att Jesus, när han höll på att arresteras i Getsemane just den här kvällen sa till Petrus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd ska dödas med svärd." (Matt. 26:52). Är det hit vi kommit, Kristi kyrka? Till att acceptera en stormakts fundamentalistiska sanningsanspråk? Att heliga krig utropas i Jesu namn?

Påven Leo XIV, den katolska kyrkans överhuvud, sa i Palmsöndagsmässan förra veckan: ”Gud lyssnar inte till bönerna från dem som för krig, utan avvisar dem och säger: ”Hur många böner ni än frambär, kommer jag inte att lyssna – era händer är fulla av blod.”

Om man inte läser mer än rubrikerna, kan man få intrycket att påven å Guds vägnar avfärdar människors böner, i kraft av sin ställning som påve. Det blir en liknande synvilla som när Päivi Räsänen demonstrativt flashar sin Bibeln i rättssalen - den som har Gud på sin sida, och talar i hans namn framstår som oövervinnerlig, och skulle det ändå visa sig slå ut annorlunda, har man i alla fall åberopat ett kosmiskt rättsskipande. Either way, I win.

Men i påvens fall citerar han sannolikt Jes. 1:15: "Hur många böner ni än frambär, hör jag dem inte – era händer är fulla av blod.” Därmed hänvisar påven till Guds ord, och påminner om att Gud inte är en gummistämpel för människors böner, när ens liv står i strid med Guds vilja. Och det är en annan sak, än att göra sig till talesperson för Gud och Guds vilja.

Nu när vår beröringsskräck för Gud har släppt, måste vi öka vår synskärpa när det gäller hur vi pratar om Gud i samhällsdiskursen.

Gud är Gud, människan är människa. Att jag är i honom om han i mig – att han älskar mig och jag honom – ger mig inte rätt och frihet att göra honom till mitt redskap och ännu mindre till mitt slagträ. Gud måste vara större än så i mina ögon, annars undrar jag just om jag alls förstått vem jag har att göra med.

Det är en teologisk omöjlighet, att prata om Gud utan att göra det med den gudsfruktan som tillkommer honom. Och då kan ingen människa göra anspråk på att äga honom, veta vad han tänker eller vill, eller tala i hans ställe.

Om jag gör något i Jesu namn är det en bön, där jag ställer min vilja under hans, och ber honom ta sig an det jag ber om - om han vill, i sin egen tid och på sitt sätt. Vår bön ska vara att han visar oss på sin vilja och låter den ske, i oss, genom oss och för oss.

Jag välkomnar ett samtal om vad som är Guds vilja – ifråga om krig, sexualitet och allt som berör oss. Som gemenskap på olika nivåer får vi och ska vi söka den och reflektera över den. Men jag blir illamående när Gud inte tillåts vara sin egen, utan reduceras till en schackpjäs, ett trumfkort, ett vapen.

En Kristi efterföljare måste vi ha något annat att säga om Gud än: "Min pappa är större än din pappa".

”Lugn! Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden.” - Ps. 46:11

Nu är det Skärtorsdag och stilla veckan kulminerar. Välsignelse över dig där du går och är. Tack för att du tog del av mina tankar.