Det går alltid så länge man är två
Jag kör längs den smala, krokiga vägen mot lägergården. Solen glimtar fram mellan lönnarnas gulnande blad och hösten visar sig från sin vackraste sida. Snart anländer årets gäster: elva par som under några dagar får dela gemenskap, vila och uppmuntran.
I varje par finns en berättelse om omsorg. Den ena kanske har svårt att röra sig, den andra kämpar med minnet eller en sjukdom. Tillsammans bär de vardagen. Jag tänker ofta på mannen som en gång sade: ”Det går alltid så länge man är två.” Orden har stannat kvar hos mig.
Under lägerdagarna möts vi kring god mat, andakter och program som ger både glädje och nya krafter. Vi som arbetar här berörs gång på gång av den kärlek och trofasthet som paren visar varandra.
Samtidigt påminner dagarna om något större. Lägret är möjligt tack vare samarbete mellan församlingen och flera organisationer. Ingen kan göra allt, men tillsammans kan vi göra mycket. Det gäller i ett parförhållande, i en församling och i livet. Vi behöver varandra. Och kanske är det just där, i gemenskapen och omsorgen om varandra, som vi anar något av Guds kärlek.




















