En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds
Stiftsfullmäktige består av sju präster och fjorton lekmän.

val. Både på listan "Tillsammans" och "En kyrka för alla" vill kandidaterna till stiftsfullmäktige arbeta för att alla par ska ha möjlighet till kyrklig vigsel. 18.11.2019 kl. 10:49
Listan "För Kristi kyrka" ställer upp kandidater både i kyrkomötesvalet och stiftsfullmäktigevalet.

val. Listan ”För Kristi kyrka” har nu en programförklaring – och 18 kandidater för stiftsfullmäktige. 14.11.2019 kl. 13:40

film. Filmaffischen visar en pojke i dunklet framför en kyrkas fönster där ljuset skiner genom de praktfulla glasmålningarna. Så är också I Guds namn en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 14.11.2019 kl. 11:02
Albert Häggblom, Harry Sanfrid Backström, Ingemar Klemets och Max-Olav Lassila ställer upp i valet av prästombud i kyrkomötet.

val. Listan ”På biblisk grund” och listan ”Jesus i centrum” är nu klara inför valet av kyrkomötesombud och valet av ombud för stiftsfullmäktige. 13.11.2019 kl. 15:06

Program. På grund av poststrejken utkommer Kyrkpressen inte den här veckan. För att du inte ska missa något som händer hittar du här församlingarnas program fram till första advent! 13.11.2019 kl. 10:29
Peter Strang tycker att man ska fråga sig själv vad man vill hinna med under sitt liv.

prioritera. – Döden är som solen – man kan bara titta på den en kort stund. Den ger perspektiv på livet, men sedan måste man vända blicken mot livet igen. 11.11.2019 kl. 15:04
Mari Johnson jobbar som diakoniarbetare i Matteus församling. Hennes favoritplats i stan är biosalongerna eller bokhandlarna runt om i Helsingfors.

ny i stan. "Ensamhet är ett stort problem för många men det finns skillnad på ensamhet och att vara ensam." 11.11.2019 kl. 13:50
Sakta täcks golvet med sovsäckar och mjukisdjur.

övernattning. Det fnissas och prasslar bakom altaret. En enorm luftmadrasspump surrar intill körläktaren och framför orgeln spelas det ett parti kort. Klockan närmar sig tio på lördag kväll men Matteuskyrkan i Östra centrum är bokstavligen full av liv när 25 barn sover över i kyrkan. 11.11.2019 kl. 13:34
Cittran är ett av de instrument Jan-Erk Nyholm spelar.

konsert. Musiken och teologin har varit sammanflätade under Jan-Erik Nyholms liv. Innan han gick i pension som kantor i Pedersöre församling 2013 hade han också varit pastor i Filadelfia i Korsnäs. 11.11.2019 kl. 09:15

Kyrka. Under fredagen meddelades att biträdande justitieombudsman Pasi Pölönen fattat beslut om att en skola i Kouvola inte får ordna sin julfest i kyrkan. Nu reagerar flera politiker på beslutet. 9.11.2019 kl. 19:31
Slutet nått