Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.
Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.

En morgon kom tröttheten ikapp

utmattning.

Att stiga upp och gå till jobbet var en omöjlighet. Först var skamkänslan stark. I dag vet Johan Terho att han lärde sig något viktigt om vem han själv är.

13.12.2018 kl. 16:21

– Jag är präst hela tiden. När jag möter en människa på gatan är jag inte mindre präst för att jag inte har prästkragen på mig. Men det konkreta jobbet sköter jag på jobbet, säger Johan Terho.

Han är 30 år, tvåbarnspappa, uppvuxen i Grankulla och bosatt i Borgå. Det senaste halvåret har barn, hem och hus präglat hans vardag. I januari återvänder han från vårdledigheten till jobbet som församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors.

För ett och ett halvt år sedan var Johan Terho sjukskriven för utmattning. På vägen tillbaka hittade han också sitt kall igen.

Varför blev du präst?

– Jag fick en väldigt negativ relation till Gud i lågstadiet då min bästa vän dog i cancer. Det var väldigt många frågor som jag kände att jag inte fick svar på. Under skriftskolan fick jag möjlighet att fråga de där frågorna igen – och förstå att bara för att jag inte genast får svar så betyder det inte att det inte finns svar att få, att det inte finns en Gud.

Terho märkte mer och mer att de här frågorna var något han ville ägna tid åt. I gymnasiet valde han bort den långa matematiken för att kunna gå alla religionskurser. Och när det blev dags att söka in till skolor valde han bort Hanken och satsade på teologiska. Under studietiden mognade beslutet: det var präst han skulle bli.

– Jag trivs bäst med att jobba med människor och med saker som är väldigt personliga. Jag kan lära mig otroligt mycket om mig själv, om Gud och om vad det betyder att tro.

Människokontakten är samtidigt en stor utmaning. Ibland kommer människor med svåra saker och frågor som han inte vet hur han ska handskas med.

"En sak jag har jobbat mycket med är känslan av egen otillräcklighet. Ännu för två år sedan kändes det som att jag måste kunna ge ett svar. I dag vet jag att jag inte behöver ha svaret, min roll är att hjälpa till att söka det."

Som om allt rasat ihop under natten

I efterhand kan han spåra de allra första tecknen på utmattningen. Det började med att han tappade något av glädjen i jobbet.

– Det blev en stark känsla av ett jobb som jag bara måste sköta. Det gick över till att jag tappade motivationen och märkte att jag inte fick saker slutförda.

Först gällde det bara jobbet. Så småningom började också små uppgifter hemma kännas som en stor prestation att genomföra. All energi gick åt till arbetet.

– Sömnen led. Jag drömde väldigt konstiga drömmar, jobbet kom in i drömmarna. Små saker blev plötsligt väldigt stora, att fylla i ett fadderbrev blev ett stort stressmoment.

Så var det ett år, kanske två. Förra våren tog Johan Terho tjänstledigt och bytte församlingen mot ett jobb vid Helsingfors kyrkliga samfällighet, där vuxenarbetet och samtalstjänsten låg på hans bord.

– Jag tänkte att ett jobbyte skulle lösa det, att det var fel på jobbet. Det kom en liten rusch av energi när jag provade på någonting annat. Men jag märkte snart att det inte löste något.

– En morgon när jag vaknade kom jag bara inte upp ur sängen. Det var något som pressade ner mig, psykiskt och rentav fysiskt kändes det som.

Tanken på att gå ut genom dörren och gå till jobbet var oöverstiglig.

– Det var som att allt under natten bara rasat ihop över mig: Jag är inlåst och ser ingen utväg. Det var en väldigt skrämmande känsla, jag visste inte hur jag skulle hantera den.

För någon som inte upplevt det beskriver han det som att ha gett alla sina krafter, både fysiska och psykiska, tills det inte finns mer att ge. Han tycker att uttrycket ”gå in i väggen” faktiskt beskriver vad det handlar om.

– Det var som ett mörker kommit över mig, som om natten bara fortsatt och fortsatt.

När han tänker tillbaka är den dagen avlägsen, som om en dimma lagt sig över veckorna efteråt. Besöket hos läkaren minns han knappt.

– Jag läste patientjournalen, där läkaren antecknat att jag suttit och gråtit. Jag har inget minne av det.

Den långa sjukledigheten började med vila. Med vägledning av en psykolog började han ta små steg mot att få ordning på sina tankar och försöka hitta sig själv igen.

"Det var svårt att kommunicera. Det jag kunde säga var: Jag är väldigt, väldigt trött, jag är väldigt råddig, jag är väldigt vilsen. Allt är inte okej nu."

De små stegen mot en fungerande vardag kunde vara att komma ut varje dag och inte låsa in sig, att få frisk luft, att göra något som gav glädje. Att sätta upp små mål för sig själv – ”Nu ska jag klippa gräsmattan” – och se dem uppnås, blev ett sätt att bryta det negativa mönstret.

Den lilla hjälpen är värdefull

I dag är det lättare att beskriva det han gick igenom. Johan Terho har också blivit förvånad över hur många som berättat att de känt sig på samma sätt.

– Jag tror det är viktigt att prata ut och inte vara rädd för att inte bli förstådd. Det är väldigt skrämmande och svårt att börja berätta om att man inte är så perfekt.

– Skamkänslan när jag gick in i väggen var oerhört stark. Det kändes som om jag svikit mina kolleger, mig själv. Att jag inte räcker till.

Rådet han kan ge till den som ser sin vän eller familjemedlem gå igenom något sådant är att inte pressa den att tala, men visa att man finns där och visa tålamod.

– Du behöver inte känna att du måste förstå exakt vad den andra går igenom för att kunna vara där och stöda.

När de små sakerna känns oöverstigliga är den lilla hjälpen värdefull. För Terho kunde det vara att veta att han kunde vara med när någon annan lekte med sonen och gav honom uppmärksamhet.

– Det lättade på min skuldkänsla.

Han kan inte säga att processen är färdig eller att han är tillbaka där han var före utmattningen. Kanske det också är en del av att utvecklas som människa. Den plats där han nu befinner sig känns bra.

– Jag vet mina gränser, jag har lärt mig någonting viktigt om mig själv. Jag känner igen när jag ska sakta ner.

Johan Terho tror inte hans situation varit mer krävande än någon annans. Utmattning kan drabba vem som helst.

En sak som förändrats är hans syn på arbetet och prästrollen.

– Att vara präst ser jag som en mycket starkare del av mig själv, vem jag är.

Samtidigt som identiteten har mognat har han lärt sig att det att han alltid är präst inte betyder att han jobbar dygnet runt.

– Präst är den jag är, men det jobb jag sköter i församlingen kan jag i dag bättre separera från mig själv. Det är ett jobb jag sköter, det är ett jobb jag tycker jättemycket om, men när jag kommer hem försöker jag släppa det.

Emelie Wikblad

kaplansval. Johanna Björkholm-Kallio har valts till kaplan i Jakobstads svenska församling bland tre sökande. Församlingsrådet valde henne i går kväll med rösterna 7 mot 6 för Jan-Gustav Björk. 20.6.2019 kl. 10:06
Árpád Kovács friades av en oenig rätt.

äktenskapsfrågan. Norra Finlands förvaltningsdomstol har omkullkastat Uleåborgs domkapitels beslut – det att domkapitlet gav en skriftlig varning till pastor Árpád Kovács för att han vigt ett par av samma kön. Domkapitlet ansåg att Kovács handlat mot sina prästlöften, domstolen var av annan åsikt. 17.6.2019 kl. 18:09

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på torsdagen. Bland annat fastställdes resultatet i valet av Berndt Berg till prästassessor. Och bland många ärenden i en diger lista granskades också de sökande till kaplanstjänsten i Vanda svenska församling. 14.6.2019 kl. 12:40
Nils Torvalds pendlar mellan Bryssel, Helsingfors och stugan på Tunhamn, Hitis.

barndom. När Nils Torvalds var fyra år insåg han att han måste försvara sig själv, ingen annan tar hand om honom. 13.6.2019 kl. 14:04
Ilar Gunilla Persson

utställning. Sedan 2014 har den svenska konstnären och fotografen Ilar Gunilla Persson samlat på berättelser av HBTIQ -personer (homo, bi, trans, interkönade, queer) som har en bakgrund i ett religiöst sammanhang eller i en annan stark ideologi. Berättelserna har hon sedan fotograferat. 12.6.2019 kl. 11:02
Anne Immonen är en av dem som lyssnar till besökarna i Kampens kapell.

kampens kapell. Kampens kapell är ett stilla rum mitt i myllret och trafikbruset i centrum av Helsingfors. Många kommer för att söka stillhet – men i kapellet finns också lyssnande öron för den som behöver prata eller söker hjälp. 13.6.2019 kl. 00:01
Camilla Ekholm blir Sibbo svenska församlings nästa kyrkoherde.

kyrkoherdeval. Camilla Ekholm valdes på söndagen till ny kyrkoherde i Sibbo svenska församling. Hon fick 96,3 procent av rösterna. 3.6.2019 kl. 08:58
Anna Övergaard är en samhällsengagerad teologistuderande. Hon trivs i kyrkorummet där historia, kulturarv och traditioner förenas.

profilen. Kan man vara både präst och politiskt aktiv? Ja, svarar Anna Övergaard i Nykarleby. Hon anser att kyrkan primärt har ett samhälleligt uppdrag. 31.5.2019 kl. 09:58
Valarbetet lärde Johan Kvarnström att möta människor.

politiker. Småbarnspappan Johan Kvarnströms nya jobb är att vara riksdagsledamot. Han var en liten planta som stod intill ett stort träd, och nu måste han klara sig ensam. 29.5.2019 kl. 10:24

vm-guld. I Helsingfors ringer kyrkklockorna i dag måndag 27.5 när Finlands ishockeylandslag landar på Helsingfors-Vanda flygfält vid fyratiden. Med klockringningen önskar församlingarna i huvudstaden VM-guldmedaljörerna välkomna hem igen. 27.5.2019 kl. 16:42
Slutet nått

Kyrka. Under hösten har samtliga stift i landet arbetat med att förnya sina webbplatser. I december lanserades också Borgå stifts nya webbplats. 9.1.2019 kl. 09:00

Bidrag. Manusförfattare och regissör Klaus Härös film Livet efter döden får Kyrkans mediestiftelses största produktionsstöd, 20 000 euro, hösten 2018. 19.12.2018 kl. 12:00

missionsorganisation. Vid sitt möte senaste vecka beslöt biskopsmötet att inte rekommendera för kyrkomötet att Suomen Lähetyslentäjät ry (MAF Finland) godkänns som kyrkans missionsorganisation. 12.12.2018 kl. 08:00