Tio skribenter och två illustratörer, med olika bakgrund och i olika åldrar, medverkar i antologin Feminism och kyrka – På spaning efter jämställdheten (Argument, 2014). Redaktören Lina Mattebo är först ute och lyfter fram den urkristna visionen om att ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Var blev det av visionerna och varför lever vi ännu i en värld där män ges företräde framför kvinnor? Men trots att det på många håll råder både en blindhet inför och ovilja att göra något åt de könsbaserade orättvisorna inom kyrkan påpekar hon att kyrkan ändå är mer feministisk än många tror. I kristna ungdomskretsar får unga flickor ta både större plats och mera ansvar än på många andra håll och de blir också mindre sexualiserade.
Har det någon betydelse om det är fler män än kvinnor som talar på ett årsmöte om de har bra saker att säga? Bosse Parbring tar avstamp i de vanligaste invändningarna mot att driva på kyrkans arbete för jämställdhet. Här finner vi antologins mest konkreta förbättringsförslag när det gäller kyrka och jämlikhet. Parbring konstaterar att det är normerna som talar när ingen styr och är övertygad om att den fria talarordningen behöver brytas upp, till exempel med en kvoterad talarlista. Då skulle inte bara kvinnorna höras mera, utan också de blyga männen, de ovana yngre deltagarna och personer som är ovana i kyrkan. Vad kan de som ordnar Ungdomens Kyrkodagar, där unga beslutsfattare i Borgå stift fostras och där normen om mannen i talarstolen år efter år efterskapas, lära sig av texten?
Jesus var queer
Bibeln är föremål för granskning i Johanna Gustavssons och Ulla Marie Gunners texter. Gustavsson ser på Bibeln som en rik skildring av vad det är att vara människa, men framför allt man, och påpekar att den kvinnliga frånvaron i Bibeln oundvikligen skapar en viss osäkerhet kring kvinnans plats och uppdrag i kyrkan. Gustavsson gör ett försök att uppdatera förståelsen för de bibliska kvinnorna och frigöra dem från den patriarkala tolkningskulturen. Hon lyfter fram Hagar som exempel och visar på att Hagar träder ur sin tidigare biroll hos Abraham och Sara, axlar huvudrollen i sin egen berättelse efter att hon möter Gud i öknen.
Etablerade kristna teologer hävdar sällan att Gud på något grundläggande sätt skulle vara manlig till skillnad från kvinnlig. Nina Edgardh frågar sig vad det betyder för unga kvinnor att vi ändå talar om Gud som en man, men nästan aldrig som en kvinna. Hon är ändå tveksam till möjligheten att helt avköna språket i en tradition där kopplingen mellan gudomlighet och manligt kön varit så stark. Däremot lyfter hon fram möjligheten att göra vårt tal om Gud mer queer, där queer står för det som bryter mot normen. Hon menar att Jesus inbjuder oss att utforska mysteriet, det okända, snarare än att upprätthålla konventioner.
Tomas Lundström fortsätter på samma linje men utgår från mannens makt i relationen, samhället och ekonomin som grogrund för våldet. Att Gud i Jesus visar sig sårbar, menar han, är en motsats till den rådande bilden av mannen. Han tar sedan upp Lina Mattebos tråd om hur väckelserörelserna och frikyrkan var en motreaktion mot hierarkierna i statskyrkan, men att prästen byttes ut mot en pastor och den mest lärda personen mot den mest karismatiska, inte sällan en man. Bibeltexterna om kroppen bestående av icke-kvinnor och icke-män inte tagits på tillräckligt stort allvar, menar Lundström. Normen i det rike Jesus predikade var inte den etablerade mannen, utan de som marginaliserats av systemet. Att söka en ”god manlighet” är enligt Lundström inte rätt väg framåt, eftersom ett sådant sökande ofta hamnat i återskapandet av patriarkala strukturer. Han talar i stället för att söka sig bortom manligheten: en inte nödvändigtvis smärtfri upplevelse för mannen.
Malin Emmoth har fått nog av dåliga stereotypa skämt om kvinnor som haglar från en del av församlingarnas talarstolar. Hon är både frikyrklig och feminist och den utveckling hon ser på många andra håll i samhället vill hon också ha i frikyrkan. Hon frågar sig varför feminismen, då den väl nämns i kyrkan, uppfattas som något främmande, hotfullt och oförenligt med kristen tro och tradition. Varför har hon över fyrtio gånger blivit tillfrågad att koka kaffe men aldrig ens fått hälsa välkommen till en gudstjänst i talarstolen? Det som avgör vem som syns i talarstolen ska vara kompetens men också från arrangörens håll en medvetenhet om att både kvinnor och män behöver synas i talarstolen, menar Emmoth men kommenterar däremot inte huruvida feministiska strävanden bör ha som mål att kvinnor i högre grad ska representeras i traditionella manliga uppgifter (som till exempel talare på stora scener) eller om det är något annat som är målet.
Kritik av de nära gemenskaperna
I Johanna Gustafsson Lundbergs text hettar det till då hon kritiserar de samtida nordiska teologer (hit hör bland annat Patrik Hagman som har en egen text i boken) som betonar betydelsen av den gudstänstfirande församlingen. Hon menar att den här teologin förstärker en exklusiv och endimensionell idé om vad det är att vara kristen. Gustafsson Lundberg forskade under 90-talet i könskonstruktioner i Svenska kyrkan och ifrågasätter nu vad som hänt med genusperspektivet i de nya och kreativa teologiska ansatser som formuleras. Skribenten uppskattar tanken på kyrkan som en motkultur, men menar att det finns det en oproblematiserad aspekt av idéerna om de nära gemenskaperna. Hon menar att vi måste vara på vår vakt mot en idealisering av en kyrklig motkultur, eftersom ett sådant alternativ löper risken att bli slutet och konserverande.
Bokens sista text är skriven av Patrik Hagman. Han jämför patriarkatet med de demoniska andemakter som Paulus talar om: varelser som inte är av kött och blod men som påverkar oss. De tankemönster, fördomar och den själviskhet som i dag får oss att handla så att män gagnas och kvinnor förtrycks är en av vår tids demoniska andemakter. Feminismen kan lära oss något om hur dessa andemakter fungerar, menar Hagman. På Hagmanskt vis kopplar han de olika förväntningarna på män och kvinnor till starka kapitalistiska intressen men menar att det är få av oss som har materiella resurser och intellektuell kapacitet att söka alternativa vägar. Det vi däremot kan göra är att skapa en motkultur bestående av relationer och nätverk där vi inte bara låter alla förstå att de duger som de är, utan där frågan om att duga upphör att vara relevant.
